Kerstin Sundh skrev många barn- och ungdomsböcker. Till de mest kända hör serien om Miranda, åtta böcker (1987-1993) varav jag läst de två första, Miranda och pärlhalsbandet (1987) samt Miranda och den blå skålen (1988). De utspelar sig på 1920-talet i och kring Filipstad. Även Skomakarungen (1977) utspelas på 1920-talet och återupplivar fattigsverige och torp som bostäder.
Alla böcker är centrerade kring barn i 10-11-årsåldern, deras vardag och verklighet, med allt vad det innebär: utanförskap, svartsjuka, obesvarad kärlek, torftighet, alkoholism. Det är äkta och raka skildringar som man tror på. Men trots alla problem så stöter barnen också på hjälpsamma människor, som gör att problemen löser sig, och känslan av att livets problem inte är omöjliga att lösa är viktigt.
Jag har alltså bara läst de två första böckerna om Miranda, men redan i andra boken kan man ana sig till en viss Kulla-Gulla effekt, dvs att hennes 'riktiga' mor inte är den hon trodde, utan en mer välbeställd kvinna. Men allt hålls på en mer realistisk nivå, alltså sliter Miranda inte lika ont som Kulla-Gulla, och är inte lika osjälviskt änglalik, och hennes biologiska mor är inte heller lika privilegierat herrgårdslik, utan ett bondeliv är gris och höns skall skötas om.
Skomakarungen Stina kom till tio år före Miranda, men har i mitt tycke fler äkta karaktärsporträtt. Böckerna visar också kvinnor och flickor som vägrar att anpassa sig efter alla rådande regler. De försöker bana sine gen väg, hur än tufft det är.
Kerstin Sundh skrev helt klart kapitelböcker som lockar till mer läsning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar