Stendagböckerna - Carol Shields (1993)

Den amerikanskfödda, kanadensiska författaren Carol Shields (1935-2003) fick jag ögonen på första gången när hon skrev sin biografi över Jane Austen (2001). Den tyckte jag mycket om. Hon hade dessförinnan skrivit fiktion alltsedan 1970-talet, men fick sitt stora genombrott 1993 med The Stone Diaries, som tilldelades flera litterära utmärkelser - inklusive Pulitzer Price for Fiction.

Stendagböckerna är en mycket egen släkthistoria, annorlunda utformad. Boken innehåller såväl släktträd som fotografier för att ge illusionen av fakta, ge oss intrycket av en faktisk biografi. Men oavsett om detta är fiktiva karaktärer rakt igenom, serveras vi en 1900-talets historia. Men inte de stora världskrigens 'stora' århundrade - utan hur de sociala tankemönstren skiftade, sett genom den lilla människans dådlösa historia. Vanliga människors liv, ofta triviala, men ändå alla med sin alldeles egen dramatik, osentimentalt berättat, trots att indivdernas öden emellanåt innehåller stor tragik.

Berättandet är 'fragmentariskt', vilket också känns som ett medvetet 'trick' för att skapa illusionen av genuina livshistorier. Verkliga människors liv är ju inte så nätt packeterat som romanernas fiktiva liv, som avrundas såväl i början som i slutet. Inte heller fotografisamlingen i mitten av boken är 'fullständig', exempelvis saknas huvudpersonen, Daisy.

1900-talet porträtteras genom Daisy, född 1905, död tidigt 1990-tal, samt hennes släktingar och vänner. Personerna är främst kanadensare, ibland bosatta i USA eller Storbritannien. Kapitlen utgår ifrån vissa betydelsefulla årtal, även om berättandet rör sig fram och tillbaka, för att fördjupa bilden av karaktärerna. Vissa avsnitt återges endast via spridda brev, aldrig en fullständig dialog, utan mer som de nyckfullt sparade spåren som kan återfinnas vid till exempel en bouppteckning. När Daisy lider av depression några år på 1960-talet får vi aldrig någon förklaring hur eller varför, bara en rad mer eller mindre närstående personers privata hypoteser. Ju längre jag läser, desto gåtfullare verkar människolivet. i slutet prövas en del alternativa summeringar av Daisys liv, olika listor, t ex de olika föreningar hon deltagit i under livet, eller raden med genomlevda sjukdomar, från spädbarnets kolik till det slutliga fatala slaganfallet, hennes boksamling, hennes recept på Citronpudding, en Att-Göra-lista och alla de adresser hon haft genom livet. Ja, det sägs inte explicit att det är hennes, men man förstår det mellan raderna. Sådana summeringar av livet är både fragmentariska, men ger samtidigt mig som läsare en känsla av allmängiltig igenkänning. Jag har också haft barnsjukdomar, mensvärk. Några av böckeran har jag själv läst. Receptet på hennes citronpudding är inget märkvärdigt, ändå kommer barnbarn och barnbarnsbarn att minnas hur god den var och själva vilja återskapa den.

Jag blir aldrig helt klar över 'vem' som agerar berättare. Romanen börjar, "Min mors namn var Mercy Stone Goodwill ..." - alltså är det Daisy som berättar inledningen, om sin egen födelse och moderns död i barnsäng, Daisy är Mercys enda barn. Men det är en händelse hon omöjligt kan minnas, eller ha sett utifrån. Daisys fortsatte liv berättas utifrån. I nästa kapitel är hon elva år, men tar aldrig mera till orda. Berättarsynvinkeln skiftar ständigt. Ingen 'ren' jag-form förekommer. Det är alltid andra som berättar om sin omgivning, utifrån. Jag uppfattar inget inre 'erlebte rede'. Emellanåt tar en berättare ordet, är det Carol Shields själv? Att det skulle vara en allvetande berättare kan diskuteras, eftersom vi sällan får några sanningar serverade.

Berättarvinkeln glider som sagt ständigt undan från mig och jag kan inte annat än gissa att detta är en mycket medveten hållning av Carol Shields, ett sätt att understryka det fragmentariska. De olika rösterna, mer eller mindre uttalade, blir aldrig en öppet formulerad kollektiv medvetandeström - som den hos Camilo José Cela som jag nyligen läst - men laborerar ändå åt det hållet, ger delar ur ett kollektiv för att forma en helhet.

 Ett genomgående tema i romanen rör 'sten', markerat i titeln Stendagböckerna, Daisys far och svärfar är skickliga stenhuggare, de är ursprunget, de som byggde de stenmonument som visade på den nya rikedom och status som växte fram tidigt 1900-tal i Nordamerika. De är den manliga idoga styrkan. Men det finns också ett parallellt spår av botaniker, där Daisys make Barker drömmer om den nordliga orkidén, guckoskon, men tvingas ägna sig åt att förädla nya tåliga sädessorter, som kan säkra mattillgången för den växande befolkningen och deras växande välstånd. Han tappar all kontakt med sin stenhuggande far, samtidigt som hans mor skiljer sig och startar en egen trädgårdsrörelse. Även Daisy kommer främst att ägna sig åt trädgårdsarbete större delen av livet, först som den välbeställda hemmafruns 'hobby', men när hon blir änka vid 50 års ålder, kan hon också utveckla detta till en inkomst, genom att blir trädgårdsskribent.

Så dessa parallella teman kan synas väsensskilda, det hårda, obevekliga, mot de sköra växterna, och tycks symbolisera de olika vägval. Intressant är hur dessa trådar löper samman i slutet, i Barkers brorsdotterdotter Victoria, som Daisy tog till sig och uppfostrade som en sorts fosterbarn, och alltså stödjer Barkers ogifta brorsdotter mitt under det pryda 1950-talet. Som nybliven änka behöver Daisy detta engagemang, och med tanke på sin egen moderlösa uppväxt är det troligt att hon kände ett större släktskap än många andra med detta utomäktenskapliga barn.  

Denna Vicdtoria, blir som vuxen paleobotaniker, dvs forskar kring utdöda växter, och söker med ljus och lykta efter något så ovanligt som växtfossiler, växter bevarade i sten! En fantasieggande symbolisk tematik.