En hund begraven - Reidar Jönsson (1988)

En hund begraven är en sorts fortsättning på Mitt liv som hund, för att det är samma huvudperson. Och referenserna bakåt till första boken, även om de inte är många, är så pass kortfattade att man bör ha läst den för att hänga med till hundra procent. Å andra sidan skiljer sig historierna helt åt, tematiskt. Detta är en bok om mansbilder, sökandet efter den frånvarande fadern, sjömannen, hur Ingemar i övre tonåren - i praktiken föräldralös, inte bara moderslös - söker sig till sjömansyrket, söker manliga förebilder, och riskerar att själv bli en lika frånvarande far åt sin egen son ett drygt årtionde senare, trots att han då lämnat sjön.

Vid det laget har Ingemar lämnat sjömanslivet. Men även journalistyrket är ett resande yrke. Problemet är dock att hans hustru, Louise, skiljas. Där startar romanen, 1976, ställer problemet på sin spets. Ingemar som hoppats bli en så mycket bättre far än sin egen, upplever sig plötsligt som ett offer för omständigheter. Han börjar minnas sin egen jakt på fadersfigurer när han i senare tonåren ger sig ut på sjön och fastigt tvingas bli vuxen nog att klara sig själv ute i den hårda världen. Hans vilda fantasi, de fabulerande överdrifterna, finns där än i hopp om att dölja smärtan och fly undan i myten om sitt eget vuxenblivande - i brist på verklig mognad.

Alltså en ren mansbok, med enbart en lång rad mansporträtt, i kölvattnet på 1970-talets kvinnliga bekännelseböcker. Hustrun Louise är så flyktigt tecknad, närmast en nidbild framvuxen ur skilsmässoångesten, att den hamnar utanför den verkliga ramen, ingår i myten.

Även denna roman hoppar fram och tillbaka i tiden, men hoppen är längre än i Mitt liv som hund. Nu är det den vuxne Ingemars röst, som 1976, återvänder i minnet till sjölivet under det tidiga 1960-talet. Ett intressant berättargrepp är att några länge, elaborerade och fabulerande, scener, tidigare i historien, återkommer mot slutet i mycket summarisk form. Det intressanta är att minnet då är tuktat, återhållet omformulerat, så som minnen kan mogna genom åren, när känslorna svalnat.  Det skapar en intressant loop i min läsning, som inte bara friskar upp minnet om bokens tidigare avsnitt, utan som även ger ett annat djup åt hur vår självbild förändras med åren.

Texten är härligt lättläst, frisk och humoristisk. Här nedan ett litet lösryckt exempel mot slutet av boken, när skilsmässan är huvudtemat:

s. 274 "Vi pendlar som vanligt. Men röran är inte angenäm. För att slippa undan försöker jag bli förälskad i en servitris på hotellet. Men det går inte. Jag har ingen övertygelse och kan inte koncentrera mig."

Det finns djup i det lättsamma. Men alldeles i slutet, vilar Ingemar upp sig på mentalvårdsavdelning. Den biten går lite väl hastigt och flyktigt för att hänga ihop med historien i övrigt. Ingemar pallade tydligen inte trycket längre, för allt han sopat in under mattan.