Höll på att glömma att jag läste ännu en av Gogols långnoveller för några veckor sedan. Jag började med viss tvekan, trots att Näsan var ett gott exempel på intressant fabulerande. Men Kappan handlar om en stackars mobbad fattiglapp som måste svälta och försaka för att ha råd med en ny kappa. Och det efter ett helt arbetsliv (han är i 50-årsåldern).
Och visst blir historien just så bedrövande som jag först befarat. Han möter bara hån och måste försaka ... men så äntligen efter lång tid får han ihop tillräckligt med pengar för att skaffa sig en värmande rock. Men naturligtvis blir han bestulen på den redan första kvällen. Och inte får han hjälp av polisen. Hierarkier och mutor är vad allt byggde på. Så deprimerande!
Rocklös blir han genast nerkyld och dör tre dagar senare. Men då har det gått så långt att jag drar en suck av lättnad - tanken på att han kommer till ro och slipper gå och frysa. Men så lätt gick det inte heller. Han började spöka. Och den 'betydande person' som han vädjat om hjälp, men som avvisast honom, får både på egen hand dåligt samvete när medkänslan äntligen sätter in - om än för sent! - och blir dessutom av med sin egen kappa när spöket rycker den av honom.
Jag har ett par favoritmeningar:
"... att vår betydande person strax sedan den obarmhärtigt uppläxade Akakij Akakijevitsch gått sin väg, kände någonting liknande medlidande inom sig. Det var ingalunda främmande för honom, hans hjärta var tillgängligt för många goda känslor, ehuru hans rang hindrade honom att lägga dem i dagen."
Härlig ironi, eller hur! För att inte tala om det här:
"Men den betydande personen, fullt nöjd med sitt ömma familejliv, fann det i alla fall på sin plats att ha en väninna i andra ändan av staden. Väninnan var varken vackrare eller yngre än hans hustru, men dylika gåtor förekomma här i världen."
Just ja! Världen är full av gåtor!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar