Prinsessan de Clèves - Mme de Lafayette (1678)

Jag har just läst ut en 1600-talsroman! Lättläst. Efter den inledande svadan av hovmänniskor (tydligen en konvention att kända släkter skulle omnämnas), var hela historien begriplig, om än något omodern till sederna. Skriven av en kvinna så klart! Madame de Lafayette. Det lär vara en av de första historier som beskriver en karaktär med en ny psykologisk realism. Och det är väl precis det som gör att historien är läsvärd än idag.

La princesse de Clèves från 1678. Vet att jag försökte läsa den på franska i min gröna ungdom. Men fastnade på de inledande sidorna med adelsprat, och därför inte kom längre. Nu har alltså denna klassiker kommit ut i ny svensk pocket. Redan i förordet får man tipset att hoppa direkt till sidan 24 där storyn börjar. Bra tips, även om jag plågade mig igenom rubbet. Inget problem på svenska. Historien är dessutom tidsmässigt förflyttad till 1500-talet, vilket gör att även Henrik VIII:s skilsmässor m.fl. hustruskandaler omnämns, liksom hans dotter med Anne Boylen (blivande drottning Elizabeth I). Lite skoj, att detta var intressant skvaller även i slutet på 1600-talet i Frankrike.

Romanen då? En passionshistoria. Min första reflektion gällde romanformen. Den som sägs skapad av engelska borgerliga journalister, som Defoe på 1700-talet, har här helt klart en fransk föregångare. Skillnaden är naturligtvis samhällsklassen. Franska historier rör sig vid hovet, bland aristokratins högsta. Historien är dessutom en tragedi, alltså saknas mänskliga svagheter att driva med.

Andra reflektionen gäller moralen. Fick lära mig att Goethes Den unge Werthers lidanden skulle vara den första historia där målet för kärleken blev det borgerliga äktenskapet och allt vad det innebar av ideal om livslång trohet. Något som man menade inte förekom i franska hovromaner, som rörde sig kring adelns galanta och pikanta vanor.

Ändå besitter Prinsessan de Clèves just en sådan äktenskaplig moral och motstår hovets kärlekslekar. Bilden man får visar upp dubbelmoralen som det 'normala', både vad gäller kärlek och trohet inom och utom äktenskapet, liksom mellan könen, hur män och kvinnor ska bete sig. Prinsessan målas upp som ett undantag. Man kan alltså här möta en föregångare för en ny sorts känslomässighet.

Äktenskap handlade inte i första hand om kärlek, utan om vilka familjer som borde giftas ihop. Prinsessan får en redlig make, av högsta tänkbar samhällsställning, men känner inte någon passion. Den får maken stå för på egen hand. En ömsesidig passion uppstår dock när prinsessan möter hovets mest omsvärmade 'Casanova', hertigen de Nemours. Känslor hon uppfostrats att inte känna till. Och hon ger inte heller efter för sina känslor.

Vad säger man om detta idag? Diskussionerna går höga. Tydligen har Frankrikes president Sarkozy stönat över romanen som tradig, och menat att franska skolor är omoderna som tvingar så många ungdomar att läsa den. Vilket dock lett till våldsamma protester, och ett nytt uppsving för denna gamla roman och alltså nu även en svensk pocket-utgåva!

Visst kan det först kännas lite mossigt att prinssan hårdnackat vägrar att gå in på en relation, trots att de älskar varandra, ömsesidigt - inte ens efter att hon blivit änka! Men mot slutet visar hon att hennes bevekelsegrunder är mer förståndiga än mossiga. Hon är helt enkelt rädd om sin inre sårbarhet.

Hon är väl medveten om all dubelmoral och att känslorna, passionen, inte handlar om grundmurad kärlek som övervinner alla hinder - och så lever alla lyckliga därefter. Snarare är det en förälskelse som eldas på av motståndet. Hennes man var unik som var så trogen. Misstanken är att även hans kärlek blev långlivad tack vare att han inte lyckades väcka hennes eld. Kampen att vinna henne pågick. I grund och botten handlar det alltså om manlig fåfänga, och tävlan att vinna det han åstundar sig. Hertigen talar faktiskt aldrig om hennes lycka. Säger bara att Hon är hopplös som förnekar Hans lycka, förnekar HONOM att få henne. Hertigen beter sig faktiskt som en stalker hela historien igenom. Smyger omkring i buskarna mot hennes vilja.

Han som bedårat henne med sitt charmanta yttre - Vad kan hon kräva mer? Tja, en stalker är ju alltid obehaglig i sig. Ingen vill bli bevakad. Dessutom tror inte Prinsessan att hertigen skulle vara henne trogen om han väl erövrat henne. Och eftersom hon vet att när hon väl älskar, är hennes kärlek så stark, att den bara skulle leda till alltför stort lidande ifall hans eld då slocknar och vänder sin håg åt annat håll.

Överreagerar hon? Antagligen inte. Inte på den tiden. Män förväntades förföra damer, medan kvinnor, även änkor skulle undvika att kompromettera sig. Hon väljer sinnesfriden. För kvinnor fanns ingen sexuell frihet - inte utan komplikationer. Idag finns preventivmedel som kanske förenklar, men även idag kan det vara behagligt för sinnesfriden att undvika män som har förförandet som sitt största intresse.

Jag vill gärna söka en psykologisk förklaring. Kärlek uppstår först sedan passionen mognat. Förälskelse handlar om Egot som vill spegla sig och bli smickrad. Prinsessan avstår från detta egoistiska ego. Söker ett meditativt liv. Jag har svårt att tro att det inte skulle tillfredsställa henne mer än en kärlekshistoria. Det olyckliga är ju att hon inte kunde känna passion för sin make. Det bästa hade väl varit ett tredje alternativ. En mogen man hon kunde fästa sig vid mer än sin man, men utan misstron hon känner för hertigen.

Psykologiskt dras hon till förföraren. CG Jung skulle säkert ha sagt att hon sökte sin egen inre skugga, den förträngde animus, som kvinnor inte fick spela ut på 1600-talet. Antagligen var konflikten olösligt. Men djupt inom sig önskade hon sig säkert den kvinliga frihet vi trots allt uppnått idag.