Kära Ingen - Berlie Doherty (1991)

Jag har flera böcker igång samtidigt, för att tillfredsställa de olika behov jag har i olika sinnesstämningar. Ibland behöver jag läsning som även klarar yttre störningar.

En sådan behändig bok sista veckan har varit ungdomsboken Kära Ingen av Berlie Doherty (1991; ebfa 2006). Min egen inre tonåring tycks aldrig får nog av den omvälvande vägen in i vuxenlivet. Det behovet tillfredsställs av Kära Ingen. Texten är levande och rik, även om berättelsen inleds konventionellt, med tonåring som blir gravid vid första försöket och hur de ska lösa detta oplanerade 'problem', men sedan utvecklas den och breddas. I början kan föräldrarna kännas lite väl hopplöst okänsliga, men i romanens rikedom av karaktärer med egna livsproblem av alla möjliga slag, får även detta sin trovärdiga förklaring. Djup uppstår. Livet visar sig i hela sin mångfald. Denna kommer jag att spara - inte ge vidare som jag ofta gör.

Nästa 'lättlästa' bok som hamnade i väskan råkar vara teologistudenten Lina Sjöbergs Resan till Port Said (2005). En brevroman kring etiska frågor, men lättläst. Tre olika brevskrivares tankar går om varandra, med några få korta insprängda avsnitt som inte är brev, utan tankar i nuet, känslor som annars aldrig skulle hamna på pränt. Jag blir imponerad av brevens olika karaktär, dvs hur genomarbetat ordval och meningsbyggnad är för att ge läsaren intryck av de olika individuella sätten att erfara livet, deras inre olikheter.

Men som Maria skriver i ett brev till den präst hon utsett till sin opersonlige mottagare av hennes uttrycksbehov i livets slutfas:
"Det som gör mig mest arg med de där breven är hans trosvissa bild av mig som den väntande, troende och uthärdande hustrun. Att han inte såg mig, inte ville veta av min osäkerhet, mina tvivel. Bara sina egna. Visserligen kom ju hans bild av mig att stämma. Efterhand. Man rättar sig efter omgivningens förväntningar. I min förvirrade saknad formade jag mig efter hustrubilden som breven frambringande. Man vill ju vara till lags, hur stadig omgivningen än tycker att man verkar drivs man ändå i djupet av längtan efter att bli godkänd." (s.164)

50 år tidigare hade hennes make skrivit, uppenbarligen i brottning med sig själv:
"Det slår mig nu att man talar om trohet som om det stavades med stort T. Som om den var något absolut. Jag har kommit att tänka på det nu när jag med mina ögon ser att det inte är så enkelt. För vad är trohet egentligen? Absolut kan den ju bara vara så länge alla är eniga, och det händer ju sällan. Alltså måste frågan ställas, av var och en efter förmåga, av var och en efter de behov som livet konfronterar en med.
[...] Hur skulle du kunna vara trogen mot mig om du inte först är trogen mot dig själv? Om du inte är trogen mot dig själv finns ju inget subjekt för predikatet att vara trogen.
[...] Vem kan välja vem man möter? Ingen. Och har man inte en slags skyldighet i varenda relation att så långt det är möjligt vara trogen den människan? Och sig själv. Och vad relationen kräver, vad relationen liksom ålägger de två som ett utifrån kommande bud? Det kan inte bli annat än konflikter och just därigenom är det bevisat att det inte är enkelt." (s.173)

Det finns mycket tänkvärt, olikheter i individer. Men jag kan inte ansluta mig till texten. Jag vill kliva ett steg åt sidan från t ex arvstanken som Dagmar uttrycker. Om hennes inre längtan varken kan komma från den bittra moderns, eller snarare är ett arv från den far hon aldrig känt? Och Maria undrar om hennes man någonsin sett henne, tänker att han nog alltid bara varit kär i kärleken. En viktig tanke, där min tro är att kärlek alltid handlar om att kunna älska sig själv - först - för att kunna förmedla känslan ut till omgivningen. Inte att kärlek handlar om att 'dyrka' någon annan. Det är skuggan av en inre brist.