Så har jag slutligen gått i mål vad gäller Sara Lidmans Jernbaneepos. Jag fick delarna i en utgåva som räknar alla sju delarna, men det är 22 år från första till sista delen. De två sista delarna tillkom sent 1990-tal och har ändrat fokus. I synnerhet denna sjunde del handlar inte alls om järnvägen. Den är ett faktum sedan en generation tillbaka, och har inte uppfyllt de drömmar Didrik hade. Det gemensamma är att det är samma socken med samma familjer. Tiden har gått, nu är det 1920-talet, men ändå tycks den fattiga norrlandsbygden inte ha ändrats mycket sedan 1800-talet.
Rönnog, huvudperson i del 6, har tydligen cykel, för vid ett tillfälle sägs hon 'cykla iväg'. Utbildad till mejerska, förde hon en modern känsla med sig, inte minst vad gäller hygien. Men nu är hon gift med Isak Mårten, folkilsken av besvikelser, fast i skuldträsket som svärfar Didrik lämnade över till sin son innan han dog. Didrik lät också installera el, så nu hänger det en 15W lampa i rummet där familjen samlas om vinterkvällarna - 15W måste vara ett minimum för att överleva det norrländska vinterhalvåret! Och lillebror Amos fick löständer av 'Kronan' under exercisen. Mer modernitet än så möter vi inte, utan det är det ursprungliga småbrukarsamhället, ett hårt liv, med tungt skogsarbete och djurhållning.
Inga årtal skrivs ut, men eftersom Rönnogs andra graviditet slutade som missfall vid slutet av första världskriget (del 6), och hon och Isak Mårten nu har ännu fler barn, så måste vi logiskt nog befinna oss på 1920-talet. Och så minns jag att Sara Lidman själv föddes 1923, och funderar på om någon av de små flickebarnen kan vara inspirerade av henne själv? Jag har ingen aning, men troligt är att alla människoöden hon fyller boken med är muntligt traderade minnen från hemsocknen som hon växt upp med, och nu präntat ner i dessa böcker.
Som sagt, den här sista boken skiljer sig från de tidigare på flera sätt. Även om Isak Mårtens och Rönnogs liv fortsätter, så är deras familj nu mer en ramberättelse, än huvudfokus. I stället återberättas en mängd olika relationer i deras omnejd, inom och utom familjen. Det blir som en rad kortnoveller kring ett känslomässigt huvudtema - att trots att livet är en jämmerdal, så finns där trots allt benådade ögonblick, som de alla upplever, ögonblick av kärlek som gror i själen, och hjälper dem att överleva. Det är heligt och inget man talar om. Det som hörs gräl, anklagelser, tvister - de svarta tankarna.
Jag tror det här var Sara Lidmans sista roman, och i den lägger hon ner en vacker visdom, som finns i livet, bortom det tunga som fyller oss. Rönnog uppfattas som lika folkilsken som kvigan Sabina som kämpade sig till sin position som ledarko. Hon blir en sträng mor, men vid 'en' enda av sina graviditeter förstår hon innebörden i uttrycket 'välsignat tillstånd', hon fylls dessa månader av mildhet och dottern Regina blir en gudagåva.
Men ofta är dessa benådade ögonblick betydligt kortare, som när åtta personer samsas i stugans kammare "och ingen märker att det är trångt". (s.728). En fridfull stund när ingen plågas varken av hunger eller kroppsliga krämpor. Även barnen har sådana glimtar av lycka, som när flickorna Nanna och Regina (som Nanna oftast är avundsjuk på) tillsammans samlar järnfilspån som faller ner, när Amos slipar sågbladen vassa. Flickorna blåser in dessa i öppna spisens eld, så att de blixtrar till som små stjärnor (s.729). Innerliga stunder av paradisisk ro.
I sådana ögonblick kan Sara Lidman tala direkt till läsaren, direktare än någonsin tidigare:
"Hur läng tror du att det går att leva så? Som ett med luften? Utan motstånd? (s.730)
Nej, livet tycks vara motstånd. Hon berättar om människorna och tydliggör på flera ställen skillnaden mellan vad de enskilda personerna är, och vad å andra sidan rykten må säga. Sånt är livet, pratat, men inte mer sant för det.
'Blidan', tövädret människor emellan, varar sällan länge, när det brister, likt ett ägg, visar sig livet åter "som det verkligen är, en enda oförrätt"...
När Rönnog som byggt sig så höga murar av ilska, att hon från alla håll uppfattas som folkilsken, då kan det vara en benådad stund att få möta en vän, "en människa som såg förbi den rastlösa vaktfru hon blivit, en som visste att bortom 100 larmande klagomål finns en kärlek man inte kan tala om ... den kan man bara erfara..." (s.744)
Eller den glädje de känner som klarat sig undan en fara, eller räddat någon undan en fara, och hur vackra liknelser Sara Lidman kan få till, som när Lillebror Erhart, som många sett som "saktfärdig intill efterbliven" räddar en man ur djup snö och "drog ut snön ur hans mun och öron, bultade honom i ryggen och handskades med honom så ömsint som om han varit en kalv på väg att kvävas i sina fosterhinnor." (s.760)
Visst är det vackert, handskas så ömsint med honom som om han varit en kalv på väg att kvävas i sina fosterhinnor. Ja, det är Oskuldens minut, en alla dessa gnistor av medmänsklighet, trots allt ... en vacker liten bok, trots allt ... en juvel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar