1904 lämnade James Joyce Irland för gott, en frustrerad ung man, frustrerad över det stagnerande irländska samhället, klämt mellan det Brittiska styret och den Katolska kyrkan. Som många andra författare som lämnar sitt hemland, arbetar kreativiteten med att återuppleva just detta. Joyce började genast skriva noveller för att fånga och beskriva för världen den huvudstad han lämnat - Dublin. Men det tog alltså tio år innan den kom i tryck, och antagligen filade han på den under detta årtionde.
Språket är flytande skön engelska. Tydligen var han motståndare till återupplivandet av iriskan, det keltiska urspråket, trots att han förespråkar Irlands självständighet. Men i denna novellsamling har han svårt att tro på 'friheten', dess möjlighet i Dublin, eftersom stadsbefolkning tycks inlåst i sina välkända ramar, undersåtar till britter och påven. Alla novellerna, alla karaktärerna tycks inlindade i ofrihet. I övrigt har historierna ingen 'sens moral' eller snärtiga slut. Novellerna bildar i stället ett prisma av olika vinklar av den alienerande staden Dublin.Hans nästa roman, Porträtt av konstnären som ung, tilldrar sig också i Dublin, liksom hans storverk Odysseus, men det är mycket länge sedan jag läste dem, och då reflekterade jag inte över det, men när jag läser om dem framöver, får jag notera det djupare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar