Bra folk från landet - Flannery O'Conner (1955-65)

En novellsamling av Flannery O'Connor (1925-1964), en av mycket få kvinnor utgivna i förlaget Atlantis serie "Atlantis väljer ur världslitteraturen". Atlantis utgåva kom 1981 och består av femton noveller i en njutbart ren prosa (övers: Caj Lundgren).

Hon mejslar ut tydliga karaktärer som alla stammar ur den amerikanska söderns hierarkiska landskap, det eviga, som dock är på väg att brytas upp på 1960-talet. Ingen berättare leder oss; läsaren är lika utlämnad åt det torra, soldränkta, landskapet med öde avstånd mellan människor, som karaktärerna själva. De strider ständigt i sina tankar, armerar sig med hierarkiska strukturer, men står ändå maktlösa mot rostangreppen som hastigt bryter ner allt de byggt upp.

Rasismen är naturligtvis stötande. Liksom föräldrarnas okänslighet inför sina barn. Som läsare kan man stundvis dras med i karaktärernas hårdnackade övertygelser, för att strax få bevittna varje berättelses oundvikligt avslutning, den svarta undergången, där varje övertygelse mals ner till intet.

Den klarsynta framställningen av människors fördomar, inskränkthet och övertygelser om sin egen rättfärdighet, gör att berättelserna får en sorts strålkastarbelyst humor. Men även en sorts värme, när jag inser det oskuldsfulla i varje människa, som slåss inom sin egen lilla ram. Jag önskar att de kunde lära av sina misstag, uppnå insikter, och slippa möta sitt öde så obarmhärtigt. Nästan alla historier får ett våldsamhet slut, där all humor rinner av och utmynnar i en sorts "gothic tales", den tradition som uppstod på 1700-talet, med våldsamma tragiska slut.

Författarinnan lär ha varit övertygad katolik, vilket kanske märks tydligast i bokens siste berättelserna. I "De lama skola gå som de första", för en välvillig ateistisk övervakare via psykologiska förklaringar, en ojämn kamp mot sin oförbätterlige ungdomsbrottslings föreställningar kring himmel och helvete.

Läsaren erbjuds inga snabblösningar, inga lyckliga slut. Däremot är berättelserna oförglömliga, klart lysande bilder av människoliv som kanske tillhör det förgångna, men som också tycks återuppstå i nya varianter i det mänskliga dramat.