Första gången jag läste om Damernas detektivbyrå i Botswana blev jag inte imponerad. Jag fann historien luddig. Så det hann gå många år innan jag gjorde ett nytt försök, då med Vackra flickors lott. Trots att jag fortfarande fann stilen lite ogripbar kunde jag inte neka till det gemytliga i stilen. Och viss humor.
Kalaharis skrivmaskinsskola för män är därför tredje gången gillt, och för mig en fullträff. Jag börjar inse det medvetna i den 'simplistiska' stilen. Dessa 'deckare' ligger långt från de idag så vanliga blodiga skräckisarna. Några mord avhandlas inte, allt rör sig kring vardagspsykologi. Mma Ramotswe är bekymrad över att vanlig hövlighet tycks bli allt ovanligare, och hjälper främst till att lösa samvetsbekymmer människor emellan.
Det jag uppskattade så mycket i Kalaharis skrivmaskinsskola är att 'luddigheten', det småpratande lunket, är en stilistisk dimridå som läsaren erbjuds se igenom. På ytan efterfrågas 'moral', nästan sentimentalt - men snäppet under ytan visar sig livet mindre enkelt och tillrättalagt. På ytan arbetar man alltså för att bevara traditionell moral och hederlighet, men ändå blir man medveten om att 'allt inte var bättre förr', så enkelt är inte livet.
Författaren visar alltså upp karaktärernas förutfattade meningar och misstag, utan att varken skriva dem eller läsaren detta på näsan, samtidigt som vi får alla möjligheter att inte låta oss luras.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar