Terry Kay har sedan debuten på 1970-talet publicerat ungefär en bok vart tredje år, och To Dance with the White Dog är hans mest kända - bedårande ypperlig berättarkonst, som än idag går att köpa åtminstone på originalspråket. Hur än återhållsamt denna berättelse växer fram, tycks den innehålla all den trygghet jag kan behöva påminnas om, kring tillvarons villkor.
Huvudpersonen Samuel Peek är nybliven änkeman i 80-årsåldern, efter ett nära 60-årigt gott äktenskap med hustrun Cora. Hennes död lämnar honom 'halv', trots att alla deras barn ännu flockas kring honom, och i sin tisslande oro vill finnas där som stöd, så förstår de inte hur beskäftig deras kärlek framstår, hur den naggar hans egen värdighet i kanten.
Romanen hyllar författarens egen far, dennes envishet att trots krämpor klara sig själv i det längsta. Där känner jag igen min egen drygt 90-åriga far, tågan att klara sig själv. Och jag känner igen min egen oro. Samtidigt lugnar mig denna lågmälda texten, får mig att känna att saker trots allt oftast ordnar sig. Texten är en finstämt återberättad vardag med omtanke och respekt människor emellan.
Sam förstår visst vad barnen tänker och tycker, ser deras oro inför hans tilltagande ålderdom, och kan då inte låta bli att retas med deras misstro. Till exempel den vita hunden, som de i början tror är ren inbillning, han eldar på den misstron genom att klappa luften och förundras över att de inte 'ser' hunden. Hunden blir gripbar, en mångtydig symbol för verklighetens om en glidande skala av känslor, där det materiella får glida i bakgrunden. Svårmodig längtan och saknad.
Tyvärr drabbas Sam av cancer, så hans sista tid blir mer smärtsam än hans hustrus, men livsviljan finns där in i det sista.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar