En vuxenbok om att åldras. Tove Janssons läsare ville ha henne kvar i Mumindalen, medan hon själv ville slippa fri, utvecklas, uttrycka något mer. I denna roman hamnar vi i en soldränkt, halvsovande pensionärstillflykt i Florida.
Tonen växer fram, alltmer omisskännlig Tove Jansson. Den lilla staden i Florida är en lika soldränkt tillflyktsort som Mumindalen, lika naggad i kanten av oro, men med en mer beständig svärta. Karaktärerna är ett varierat typgalleri av egensinniga åldringar, på vandring mot solnedgången, pendlande mellan personlig visdom och insikter om utebliven personlig utveckling.
Som belysande kontrast finns det vackra kärleksparet Joe och Linda, de enda ungdomarna i denna mumifierade stad. På en utflykt till ett stycke orörd urskog, inhägnad för att betraktas, simmar de in på förbjudet område, likt Adam och Eva i Edens lustgård. Men det är uppbrottets tid, ytan krakelerar och de rör sig åt olika håll. Lindas kärlek är inte nog för Joe. Han söker sig till Jesusfolket, i hopp om att deras entusiasm och omfamningar, ska skänka mening åt hans liv.
Gamla döva Thompson, som just uppspårats av den fru han hållit sig undan i sjutton år, fantiserar om en egen urskog, sitt eget Eden, och vandrar rakt ut i den inhägnade djungeln. I uppbrottets tid, när allt verkar förändras som mest, rullar allt vidare precis som vanligt, om än med viss förändrad rollbesättning. Rebecca Rubinstein har viljans kraft, hon vet att hon "kan vad som helst bara hon vet att hon behövs". Hon och miss Morris, tar över de gungstolar som döden nyss befriat.
Läsaren får dock erfara att verkligheten inte är given, utan skiljer sig mellan olika karaktärers intryck, det kan inte bli annat än tolkningar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar