Handelsmän och Partisaner - Klas Östergren (1991)

Hittade en liten pärla av Klas Östergren, begagnad hos Myrorna, som fått mig att kapitulera - igen! Jag läste nog allt han skrev på 1970-80-talet, men tröttnade alltmer på 'gubbarna'. Efter Ankar och Plåster läste jag inte Östergren på nära 20 år. Om jag bara vågat mig på Handelsmän och Partisaner, 1991, så hade jag varit tillbaka på banan.

Först suckade jag lite över att även denna bok är fylld av gubbar på dekis, alkoholens offer, medan de få kvinnorna är så marginaliserade att de blir ogripbara. Men språket är naturligtvis lysande, här ligger dragningskraften som får mig att vilja läsa vidare. Bokens 255 flyktiga sidor växer fram ur en spröd och lätt dialog, oftast av halva meningar, halvkvädna visor där inget skrivs oss på näsan.
Det här är den typ av bok som inbjuder till att läsas om igen, omedelbart, nästan innan jag hunnit till slutet, inte en motsträvig rad. Allt är bildmässiga tablåer, trots att de gestaltas  av dialogen, utan alla onödiga beskrivningar.  

Det nätta formatet är indelat i tre delar. Första delen (s.9-38) är ett smått obegripligt intro, tills man läst Andra delen (s.41-217), bokens huvuddel där veckan före söndagen i första delen utvecklas. Här får allt sammanhang, trots att luddigheten består, ett symptom av huvudpersonen Dan Holtens osäkerhet, en betraktare, som ser och undrar men saknar svar. Holten håller gärna liv i sin egen osäkerhet med hjälp av alkohol, precis som alla andra semesterlediga på pensionatet vid skånska östkusten. Minnesluckorna får nutid och dåtid att glida runt som uppbruten våris runt en hudlös sårbarhet. Ska den glida ner och döljas, eller knuffas upp och avslöjas?

Tidsatmosfären är en skärva ur 1980-talets yuppie-kultur, börsklippare som stoltserar med stress, via datorer, öronskärande modem och blinkande personsökare. En misstänkt bristfällig teknik på den skånska landsbygden, där tiden tycks stå stilla. Den då nya tekniken, bemött med tveksamhet, blir i backspegeln minst lika skrattretande. Via fastighetsaffärer önskar främlingarna skära guld med täljkniv, spekulerar i flyktingar från Östeuropas påbörjade upplösning, efter Berlinmurens fall 1989.

Kvinnorna är som platta klichéer, sedda ur manlig misstänksamhet, skyddad bakom avvisandets sköld. De storpolitiska bedrägerierna och fallskärmsavtalen, blir på gräsrotsnivå otrohet, skilsmässoånget, och jakten på en ny partner som 'fallskärm'.

Fram till den avslutande tredje delen (s.221-255), knutarnas upplösning. När Dan Holten får ett väntat 'fruntimmersbesök', och suckar över hennes obegriplighet, här hålls läsaren på ovisshetens halster innan vi inser att det är Holtens 7-åriga dotter, skilsmässooffret, på sommarbesök innan hon ska börja skolan. De är uppenbart att de inte träffas ofta, att barnets rollspelslekar är hennes sätt att upprätta en ny kontakt, där de lär känna varann på nytt. Hon ställer sina villkor och Holten tvingas till total underkastelse - och det är precis där min egen kapitulation inför texten blir total!

En liten pärla, en berättelse nerborrad i det lilla livet, det smärtsamma närliggande livet.