Birgitta Trotzig mutade in dy, kladdig jord, vattensjuka stränder, smuts och orenheter till sitt specialområde. Det fanns i Levande och döda (1964), och blev minst sagt huvudtema i Dykungens dotter (1985).
Ibland kan det kännas för mycket. I Sveket blir det ett landskap att sjunka in i. Sveket saknar 'handling', eller agerande. Allt är känslor, det svarta, dyiga runt människors känslor och behov av varandra. Problemet - ja omöjligheten - att nå fram. I synnerhet mellan Man och Kvinna, främst Far och Dotter. Svek är bland annat att inte låta barnet växa, leva, att hålla i det alltför hårt.
Tobits och Toras dotter (Tora-Greta) föds som en 'välsignelse', men glider snart ner i en obestämd vaghet, som börjar likna en anklagelse. Det står mot slutet "att livet bestod i att leva samman med sin anklagare" (s.125) och "icke förneka anklagarens ansikte [...] Sveket var redan begånget". Människornas känslor pulserar mellan liv och död, mellan att tappa tron och återfå den, som en cirkelgång mellan död och återuppståndelse i olika former.
Trotzigs språk glider, kärnorden finns där, men saknar artiklar och partiklar, saknar stadga. Tiden är också obestämt glidande, 1913 nämns, liksom krigstid, 1930, Arbetslöshet, 1939, Krig. Det är en mörk tid som berövat människorna hoppet.
Tora-Gretas man Läjf är "detta nystavningens offer", blir som brännmärkt av sitt namn, ständigt jagad av sin far, upplever han allt annat som vänlighet. Människorna når inte fram till varann, upplever bara varandras ansikten som anklagelser. Livet vacklar mellan fångenskap och frihetslängtan. Vad smärtar mest? Att bli innesluten eller utesluten?
Men det är tung läsning, när kärleken upppfattas så svårbegriplig, så svår att ta till sig. Att se människor så bundna till obarmhärtiga öden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar