Emma Watson - Joan Aiken (1996)

Eftersom Jane Austen aldrig slutar att fascinera så många av oss, finns det också många som fantiserar vidare på olika sätt kring hennes historier. Jane Austen är så klassisk att historierna tål att sättas in i de mest skiftande kontexter. Om inte annat för att se vad som händer. Härom året kom P.D. James med en fortsättning på Stolhet och fördom, deckaren När döden kom till Pemberly. Den har redan hunnit filmatiseras.

Sent omsider har jag funnit Joan Aiken (1924-2004), huvudsakligen inriktad på barn- och ungdoms-litteratur, som även skrivit flera fortsättningar på och Austenromaner, däribland The Watsons, omdöpt efter sin hjältinna: Emma Watson. Intressant för mig som just läst Austens ofärdiga verk och 'vill veta hur det går...'

Jag fastnar genast för Joan Aikens stil som trovärdig. Hon får mig genast med på noterna. Först är det i synnerhet tidskänslan som finns där från det tidiga 1800-talet; fram växer den vardag, det arbete och de ekonomiska förändringarna som Jane Austen lämnade mer i skymundan i sin strävan att 'roa och ironisera'. Självklart ses detta lättare via våra moderna ögon. Dock växer romanen i komplikation i kapitel efter kapitel, ingen romantik döljer det uppenbara, att det är kvinnornas svårigheter att försörja sig som står i fokus.

Jane Austen uppmärksammade alla mänskliga brister, avundsjuka och egoism, som stod i vägen för den frihet, jämlikhet, broder- och systerskap, som tiden propagerade för. Att hon ändå alltid hamnar i det romantiska facket, beror ju på att hon inte hade någon annan lösning att leverera än - kärlek. Förhoppningen att kvinnor med goda egenskaper, de osjälviska, arbetsamma, skall finna män med lika osjälviska egenskaper att dela ett gott liv tillsammans med. Vägen dit är dock levererad med fränt roande ironi.

Även Joan Aiken visar fram de sex syskonens (fyra systrar och två bröder) olika egenskaper, deras olika grader av näbbar och klor, i kampen för överlevnad, men romantiken är skjuten i bakgrunden. Antagligen för att vi idag ser det som en självklarhet att var och en väljer sin partner och insikten att inte alla ser kärlek som den viktigaste ingrediensen. I alla fall kan många behöva mogna sig till den insikten. Jag uppfattar alltså inte Joan Aiken som en romantiker. Fram växer en ny fräsch syn på relationerna i romanen. Alla gifter sig inte, hur än flirtiga, så kan hästar eller andra intressen vara viktigare.  

Bland det roligaste, innovativa, är Emmas faster Maria. Jane Austen inleder sin historia med att berätta att Emma (liksom Austens yngste bror) uppfostrats hos välbärgade, men barnlösa, släktingar. Förhoppning för Emma var att hon skulle förvärva goda seder och en rejäl hemgift eller annat arv. Dock dör fasterns make och när Maria gifter om sig av kärlek till Captain O'Brian, leder detta till både hennes och Emmas ruin. Släkten stönar: "Elderly ladies should be careful how they make a second choice". Vi får veta att Captain O'Brian varit en ansvarslös spelare som ödat bort förmögenheten. Emma sänds hem till sin sjuke meddellöse far.

Joan Aiken utvecklar denna släkthistoria först med vaga rykten och Emmas oro kring fastern, hur har maken behandlat henne? Men efter att han plötsligt tagit livet av sig, är det Emma som osjälviskt tar hand om faster Maria, och får då reda på sanningen. Faster Maria är själv lika hästtokig och spelberoende som någonsin Captain O'Brien, som verkligen var kärleksfull och alls ingen hustyrann. Men det ordnar sig även för faster Maria, vars hästkunskaper hjälpt ett par rika sysslolösa ungkarlar att bygga upp en framgångsrikt travhästavel. För att tygla faster Maria spelberoende, ger de henne som tack ett visst underhåll, med tillstånd att satsa kontrollerade belopp på sina älskade travhästar. Villkor som hjälpt henne att kontrollera sin böjelse för spel på trav. Ibland vann hon, ibland inte, men utfattig blev hon aldrig mer.

Ja, dessa nya vinklingar roar mig som körsbäret på toppen av tårtan. Hur det går för Emma ska jag inte berätta, det får ni själva läsa. Joan Aikens böcker ges ut än idag, åtminstone på engelska. Och jag vill absolut läsa fler av hennes fortsättningshistorier.