Huckleberry Finn - Mark Twain (1884)

Huckleberry, blåbär på amerikanska. Jag minns flodfärden på Mississippi, så som jag läste den som barn. Friheten, sötman i äventyret. Huckleberry, som tycks bekymmersfri som en Pippi Långstrump. Han iscensätter sin egen död, för att kunna återfödas till friheten utan faderns misshandel.

Inget årtal anges, men eftersom förrymda slavar jagas som djur, tänker jag att det är 1840-tal. Och min omläsning nu som vuxen störs av all brutalitet, all mänsklig grymhet, inte bara mot slavar. Den allmänna kylan människor emellan, bedrägeriet som överlevnadsstrategi. Mark Twain levererar en svidande samhällskritik.

Huck Finn känner sig kluven mellan de sociala normerna i slavsamhälle han vuxit upp i och sin egen upplevelse av slaven Jim som egentligen "vit på insidan". Huck är lika mycket outsider som en förrymd slav. Det samhälle han möter kan inte ändra på insikten att det inte går att lita på någon annan än sig själv. Helt självlärd är han, inte bara moderlös som Pippi Långstrum, utan även hemlös. Inte kan han förråda Jim, och inte vill han bli civiliserad av några missionerande tanter.

Denna gång har jag också läst historien i amerikanskt original, vilket visade sig vara en experimentell 'talskrift', där olika personer talar med sina individuella sociala accenter, med sina 'felstavningar och ogrammatiska konstruktioner'. Det krävs att man hör detta inom sig, och tar jag mig den tiden så ger detta en enorm närvarokänsla. I språket ligger de sociala skillnaderna. Texten fördjupas.

Men i längden är det naturligtvis omöjligt att hålla uppe en sådan strategi. Skrivet språk är en kod med gemensamma regler för förståelsens skull. Pillar vi för mycket med de reglerna riskerar vi bli lika hemlösa som Huck. Där har vi ju det betydligt lättare idag, i vår moderna film- och TV-värld, där skådespelare uttrycker alla dessa accenter fullständigt levande och vi får höra dem ihop med kroppsspråk och kanske 'textremsor' till stöd. Visst är det härligt!