Förutom några få diktstrofer, måste detta vara en av Heidenstams idag mest läsbara texter. Han ville vara diktare, inte romanförfattare. Och blev också i början närmast popikonisk kändis. Och när jag läser de två delarna av Folkungaträdet, som var menat att bli en trilogi, så upplever jag inte texten som 'roman' utan mer som en ballad i prosaform. Att Heidenstam kastar in oss mitt i händelserna, utan kontext, utan beskrivningar. Med ålderdomliga ordvändningar skapar han en bildrik atmosfär från brytningtiden mellan hedendom och tveksamhet inför kristendom och civilisation. Men ofta rör den sig samtidigt lätt, i dialogform. Det blir en Vikinga-fantasy, som Heidenstam tycks ha yrat fram i en feberdröm.
Första delen, Folke Filbyter (1905), handlar mest om Bjälboättens urfader, som idag anses vara ren legend, vilket tyder på att inga skriftliga källor finns. Men om Heidenstam haft någon text att utgå ifrån eller inte, vet jag inte. Hur mycket har han diktat upp själv? Han förlitar sig ju på sin egen inspiration, känslor hos individer, hellre än översiktsbilder och fakta. Vi får sjunka in i en skitig hård urtid, nära naturen och asatron, fylld av slavar. Vi rör oss alldeles i slutet när vikingatågen upphört, och två av Folke Filbyters söner istället fått arbete som vakter hos den östromerske kejsaren. Mot slutet inträffar också den brand som raserade Uppsala asa-tempel mot slutet av 1000-talet. En välkänd brand, men höljd i dunkel, då källor saknas. Alltså får vi nöja oss med en brutal text i saga-form, som manar fram en brytningstid i Nordens förhistoria mellan Asa-tro och Kristendom, kampen mellan den kristne Inge, och asa-trons Blot-Sven.
Men jag kan inte säga att jag begriper allt vad Heidenstam vill ha fram. Hela tiden tycks han blanda 'blonda' och 'dvärgar', med 'läderhud som inte kan rodna' - två olika sälkttrad som Heidenstam hela tiden låter tvinna och brottas inom Bjälboätten, likaväl som utanför den.
Del 2, Bjälboarvet (1907) har gjort ett hopp på 200 år i tiden, till Birger Jarl och hans fyra söner, främst då Valdemar och Magnus, och deras kamp sinemellan. För den som inte läst den gamla tidens historieböcker centrerad kring legender om kungar och drottningar, slängs vi in i en okänd kontext. Allt känns så vagt ur historisk synpunkt. Heidenstam är diktaren, som låter baladen förstora skillnaderna mellan bröderna, Jag vill ha någon fakta att ta på och hittar fakta om deras drottningar, det historiska skelettet stämmer, men känns ändå mer som legend och Heidenstam älskar att brodera ut, erserad i gammalspråkliga vändningar. Rakt på människornas förvirrade känslor - på bitvis uppslukas man och tar texten till sig.
Tiden det rör sig om är alltså samma som slutet av Guillous Arn-series, alltså Arvet efter Arn, och 1200-talets strider för att ena delar av landet på 1200-talet. Men övriga likheter saknas. Inga idéer om samhälls-bygget. I stället får vi en ballad i prosaforom, med ytterligheter och brudrov och ond bråd död. Vad jag har extra svårt för hos Hedenstam, det obegripliga' är vad han egentligen menar med att typisera släktdragen, de två arven,'de blonda' och de 'dvärglika mörka' till 'dvärgarna, de mörka med läderhud som inte kan rodna'. Vad är han ute efter? Dessa två 'arv', som tvinnas och brottas, inom Bjälboätten, boken igenom.
Vad står de för? Vad är det Heidenstam kallar finn-dvärgar??? De svarthåriga? Det känns både obegripligt idag, utan den nationalistiska agendan som pågick alltifrån 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Och jag både vill och vill inte veta. Eftersom det är strider inom samma släkt, så blir det inte ett rent vi-och-dom-tänk, utan mer som psykologiska karaktärsdrag, mellan den blonde förföraren Valdemar, nära kvinnor och naturtro, den som inga rikedomar samlar på hög, i motsats till brodern, den mörke falske Magnus, som tagit till sig Centraleuropas riddarideal, men samtidigt avskiljer sig från kvinnor och kärlek, och helt vill hänge sig åt lagar och riddarideal.
Hans bok om Heliga Birgitta var ett första steg i den riktningen, som fick mig intresserad, att försöka se vad Heidenstam ville hitta för psykologiska typer. Och denna gång har han tagit ett steg till, djupare in i urtiden. Men vad menar han? Allt känns ovanligt tvinnat, inte så renodlade typideal, varken från tidigare eller senare litteratur.
Alltså lite av en gåta att fundera över. Heidenstam har alltså mediterat över känslor och karaktärer. Det är ju en släktsaga, och saknar romanintrig. Han avslutade inte sin serie, han hade först planerat en trilogi, så vart han ville komma vet vi inte. Början och slutet av varje del är svårast att ta till sig, innan i Heidenstams diktarflöde tar fart, och sedan när allt ebbar ut och försvinner ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar