NP 1928 - Sigrid Undset

 "förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv"

Sigrid Undset (1882-1949), norsk författarinna med dansk mor och norsk far, fick nobelpriset i litteratur 1928, med ovan motivering som främst inriktar sig på Kristin Lavransdotter (1920-22), vilket gör det smått ironiskt, att hennes första försök att bli utgiven, var en historisk roman, som refuserades med motiveringen att hon hellre borde försöka med en samtidsskildring. 

Sigrid Undsets far var arkeolog, så antagligen var hennes barndom uppfylld av entusiasm kring norsk forntid, i synnerhet den isländska sagan och norsk medeltid, ett intresse hon behöll hela livet, trots att fadern dog redan när Sigrid var 11 år. När jag läste Kristin Lavransdotter som ung, var jag för otålig. Liv Ullmans film var en upplevelse, men från boken minns jag mest en sorts trögläst detaljrikedom. te tilltalade mig då. Men jag ska göra ett nytt försök, för nu har jag läst några av hennes tidigare verk, som verkligen gjort mig entusiastisk.

Tidigt faderslös, äldsta dotter av tre, kunde inte Sigrid hoppas på högre studier. Efter handelsskola  fick hon börja på kontor från 17 år till 27. Men hon använde nätterna till att skriva romaner. Debuten blev en samtidsroman om ett problemäktenskap. Den har jag inte läst. Men redan 1909 återvände hon till medeltiden i Fortaellingen om Viga-Ljot og Vigdis (vilken jag nu läst på engelska, med titeln Gunnar's Daughter). Romanen tilldrar sig på 900-talet och är inspirerad av isländsk saga-tradition. Undsets text är ren och luftig, rakt på sak. Men ämnet var modernt, kvinnors utsatthet. Grundtemat våldtäkt och det psykiska lidandet det kan leda till. Den boken grep mig och raderade mina fördomar om Undset.  

Historia intresserar mig, tidsandans växlingar, men också oföränderliga inre kärnor. Undsets text blir en meditation kring detta, och är relevant än idag. Hon väver samman grundtemat kring våldtäkt och dess psykiska lidande, med forntida blodshämnd, heder som skall hämnas, öga för öga. En våldsspiral som levde kvar. När boken skrevs var spänningen mellan könen högst påtaglig och samtidigt växte krigiska stämningar runt om i Europa,krig på Balkan stod för dörren, liksom 1914 början till Första världskriget. 

Undset fortsatte också skriva samtidsskildringar av olika längd. Hennes stora genombrottet kom med romanen Jenny (1911), som Brombergs förlag gett ut i sin vackra Nobelserie. Jag sjunker snabbt in i texten om unga nordiska konstnärer i Rom, män och kvinnor, som umgås på ett 'nytt' sätt, längtar efter frihet och att gå sin egen väg. Men hur lätt är det? Det inledande pladdret växer i komplexitet, kapitel för kapitel, och slutintrycket är mycket starkt. Handlingen tilldrar sig några år fram till 1910. Unga människor söker sin identitet. 1900-talet utlovar omvälvningar. Unga kvinnor söker via konsten (själen) en friare plats i det patriarkala samhället. De vistas helst i Italien, för även om solen inte alltid värmer, finns där ljus, natur och möjligheter att leva billigt. Men hur ska de finna sitt eget nya jag? I vilket förhållande ska de stå till männen? Och moralkraven? Sexualiteten är varken enkel eller självklar, eller ens viktig för kvinnans själ. 

Jenny har höga etiska krav på sig själv, men vad ska hon göra när det inte kan kombineras med kärlek? Lyckan kommer med moderskapet, men varar bara sex veckor. Sen dör barnet och det knäcker Jenny, medan omgivningens aningslösa moralkod tänker att det var det bästa som kan hända en ogift mor och ett barn som 'saknar far'. De förstår inte Jenny, att för henne är barnet och konsten ett med själen/livet. Jenny tappar sig själv. Hennes självkänsla bryts ner bit för bit, i relationer där hon kommer för nära männen. Hon kan inte dela deras dröm om kärlek. 

Jenny blir slutligen offer för en f.d. fästmans krav på hennes kropp. Hon låter sig utnyttjas, känner det som ett ödets tecken att ta sitt liv och följa sitt barn in i döden. Först suckar jag över att kvinnans slut måste bli självmord, som i så många manliga författares romaner. Men Undset skriver ur en ny synvinkel. I slutet lever Jenny ändå kvar i sin bäste väns minne, Gunnar Heggen, en emanciperad 'ny man', som för sent insett betydelsen av sin djupa samhörighet med Jenny. Hennes sanna jag får bli en hemlighet i Gunnars inre, i den nye mannen. Där lever Jenny vidare obesudlad, i deras rena platoniska vänskapskärlek - även om också Gunnar nu drömmer om att de fått mötas i kärlek.

Gunnar grunnade över 'drömmen': "Men om ditt barn hade levat så hade han inte blivit det du drömde, då du höll honom i dina armar (...) Ingen kvinna har fött det barn som hon drömt om, då hon bar det. - Ingen konstnär har skapat det verk som han sett för sig i ingivelsens stund. (...) Och ingen kärlek blir lik den, som de drömde den, då de kysste varandra första gången. - Om du och jag hade levat samman - vi kunde ha blivit lyckliga eller olyckliga (...) Men ändå - (...) Jag ville inte att jag inte skulle drömma den dröm jag drömmer nu."

En mycket komplex idéroman, med olika synvinklar och frågor att meditera över, värdig ett nobelpris, trots att det inte var Jenny som gav Undset priset. Samtiden fick lite moralpanik för att den utmålade kvinnlig frihet och sexualitet. Undset låg lite före sin tid, utforskar den utopin kring 'den nya kvinnan' och hur vilsna männen blev kring sekelskiftet 1900. Jenny var fast besluten att ta sitt öde i egna händer. Pryda läsare chockades av att hon ville föda sitt barn som ogift, och ändå skapa sig ett 'konstnärsnamn', en arbetande kvinnas namn gott nog åt sitt barn. Jenny ville strunta i sociala konventioner och följa sin själv, men omgivningen var inte redo. Men utopin misslyckades, barnet dog och därmed drömmen, och leder till Jennys psykiska sammanbrott, pådyvlad skammen. Jennys mål hade alltid varit att 'aldrig behöva blygas varken som människa eller som konstnär'. Verkligheten var starkare än utopin.  

Sigrid Undset hade lång erfarenhet som lågavlönad kontorist, nio timmar sex dagar i veckan, år efter år. Hon försörjde mor och två yngre systrar. Hon var väl insatt i kvinnors situation i samtiden. Hennes texter studerar olika kvinnor som fallstudier, hur de kämpar för att försörja sig i modernitetens städer. Och hur kvinnors förväntningar krossas och leder till desillusion. Kvinnorna ville ha mer än det monotona kontorsarbete som erbjöd kring år 1900.   

Undset skrev även noveller, både korta och lite längre. Novellsamlingen På livets skuggsida (1912; Fattige skjebner) har jag ärvt efter en moster i en vacker inbunden utgåva från 1931. Det är en rad  samhällskritiska betraktelser av samtidens armod, illusioner och desillusion. Oftast kontrasten mellan  fattig och rik, liksom lågavlönade kvinnor - kontorister, sömmerskor, hushållerskor - och den moderna tidens nya manliga ingenjörer. De flesta berättas i lättsam skvallrande dialogform, och kan på ett ytligt plan kännas lättsamma. Dialogen rör sig som svallvågor mellan olika personer, skiftande tankar, omdömen och fördömanden, pikar och stundvis medkänsla. Flera rör avundsjuka och kontrast mellan gifta och ogifta kvinnor, förutom ogifta kvinnors slit att försöka försörja sig. Vart är den 'nya kvinnan' på väg? Vilken position har hon ? Vad är hennes sanna jag? Är det synd om ogifta fröknar? De som inget vet om den gifta kvinnans vedermödor, utan kompenserar genom att fantisera och leva i sin dröm, hur än fattig verkligheten är.

Simonsen är mannen på samhällets botten, nära 60 år, som har svårt att behålla jobben, han kan tyckas slarvig och ointresserad, bristande företagsamhet, folk kan se ner på honom, även son och sonhustru som kommit sig upp. Men när vi möter honom tillsammans med yngsta dottern, inser man hur hjärtegod hans faderskärlek är. Så väsensskild från det gamla patriarkatet.  

Selma Böter är ungmön som kompetent kontorist, som de yngre kan tycka synd om, medan hon själv lever gott i sina fantasier. Var och en skapar sitt liv, oavsett fördömande skvaller.  (Det är väl samma avarter som det hat som lever på webben idag.) Denna historia kryllar av karaktärer, alla snurrande kring ett ingenjörskontor fullt av kvinnliga kontorister. 

Kring sedlighetsbalen stöts och blöts välgörenheten, när de rika roar sig i nysydda klänningar, som de inte ens besvärar sig med att betala. De rikaste har störst skulder till de fattiga sömmerskorna, som jobbar nästan dygnet runt. De med mindre tillgångar, som inga skulder vill ha, är de som bemödar sig och därför tvingas betala lite mer, för att sömmerskan ska få det att gå ihop. Rika kunder är det som skapar bra PR, trots allt. En ojämlik ekvation. Men poeten in spe ser konstnären i sömmerskan, och fantiserar om hur hon skulle kunna få det bättre som 'kurtisan i Paris'. Vilket den strävsamma, om än skönhetslängtande, sömmerskan inte kan annat än skaka av sig som dumheter.  Ta betalt för kärlek? Inte vill hon hamna i 'smutsen'. Även denna historia har mängder av karaktärer.

Fröken Smith-Tellefsen - den naiva ungmön, energisk hushållerska och hängiven barnskötare åt den unge änklingen, gruvingenjören som sörjer sin hustru, men längtar efter närhet. Han både irriteras av 'sladdertackan' och tycker synd om och frestas av kvinnlig närhet i hemmet, men stöts också bort av samma intimitet, hennes 'körtelsjukdom'. Hon älskar dock han barn, i synnerhet den yngste som hon skött sedan han föddes, som om de vore hennes egna. De äldre barnen ser ner på henne för att hon 'får betalt' för att ta hand om den, samtidigt som hon gör mycket mer än hon får betalat för. En ojämn ekvation. När Ingenjören löser det genom att gifta sig med en syssling, måste hon ge sig av, och då känns livet förtvivlat tomt och förödmjukande. 

Men samlingen inleds med ett barndomsminne i jag-form, Det första mötet, om en flicka under tidens enkla levnadsförhållanden, som på sin födelsedag får sin första finare docka och hennes mamma har själv sytt en klänning till den. Men hon blir genast bestulen på den, och vi får se hur denna erfarenhet bearbetas i kluvna känslor. Hon  har ju alltid älskat sin gamla trasiga docka mest, den utan armar och ben som alla retat henne för. När hon sen råkar träffa en sjuk flicka, som lever under största armod, som visar sig ha fått just den stulna dockan i gåva, väcker det berättarens värsta rädsla att själv drabbas av sjukdom och så djupt fattigdom. Denna finns även i En bok för allas antologi Nobeller. 

Samlingen avslutas med en annan kort jag-text, ett minne från en sommar i Paris, om mötet med ett fattigt äldre föräldrapars kärlek till en närmast odrägligt grinig son, det enda barnet, bortskämt, viljan att bara se det positiva. Och sedan sorgen när barnet några månader senare dör i lunginflammation. De kluvna känslorna, både positivt och negativt. Texten heter Nickdockan. En billig porslinsfigur i holländsk folkdräkt, som rör på höften och nickar med huvudet. I det enkla minnet, kan dock nickedockan symbolisera såväl det automatiskt accepterandet till situationen, till sonen, till livet, till döden. Och Jag-berättaren, som inte kan möta den med annat än ett tyst nickande i avsked när hon åter reser hem till Norge. (Novellen innehåller så mycket mer, på sina korta sidor. Läs den.)

Undsets mästerskap är hennes förmåga att teckna oförglömliga karaktärer, såväl män som kvinnor. Inte bara i längre romaner, som Jenny och Kristin Lavransdotter, utan även i sina noveller, växer de fram med kraft efter bara några sidor.