Hans nåds testamente - Hjalmar Bergman (1910)

Efter sina allvarliga ungdomsverk är Hans nåds testamente Hjalmar Bergmans första verk i raljant komediton, och början till hans geniala egenartade stil med komiska karaktärer i hans uppväxts bergslagsmiljö. En lättläst roman, som främst består av replikskiften, vilket också visar på Bergmans talang för skådespel. Och replikerna studsar mellan en rad mycket utpräglade karaktärer. 

När jag första gången, för många år sen, läste romanen, läste jag den för snabbt för att inse hur suverän hans stil och teknik är redan här. Texten kan lätt bli betraktad som en bagatell. Men Bergmans öga för olika karaktärers kroppsliga egenheter och rörelsemönster och framför allt hans öra för deras språk, hans förmåga att individualisera varje replik, gör att man utan minsta tvekan vet vem som säger vad. Alla karaktärer är utpräglade personligheter. De må ständigt vara omaka och tala förbi varandra, men jag som läsare blir snabbt bekant med var och en, och deras egen syn på sina liv - och tar det till mig.  

Allt försiggår i en herrgårdsmiljö på utdöende. Eftersom baronens betjänt bär peruk, och baron själv snusar nyspulver, tänker jag först 1700-tal, men sen omtalas Napoleon, romanen Corinne (1807) och slutligen revolutionsåret 1848, vilket gör att jag antar att allt tilldrar sig under senare 1800-talet, troligen Hjalmar Bergmans egen barndom, där han säkert hämtat inspiration. Även om många av individerna kan uppfattas som karikatyrer, finns det alltid ett allvar och aningar om djup under ytan. 

Den utdöende äldre generationen styrs av sin desillusion inför livet, vilket leder till krampaktiga försök att intrigera sig till fördelar. Detta ställs i motsatts till ungdomarna Jakob och Blenda, som har en friskt förväntansfull oskuld över sig, där intriger inte blivit ett alternativ. Deras framtidstro lever och gror, i alla fall i början. Baron själv har ingen son som kan ärva egendomarna, men väl den 'oäkta' dottern Blenda, som herrgårdens hushållerska, Fru Lovisa Enberg, fått ta hand om, parallellt med sin några år äldre son, Jakob, också 'oäkta', ett kärleksbarn efter att Lovisa blivit änka. Jakobs far finns också bland herrgårdens betjänter, men håller sig på sin kant.

Men det är dessa unga 'oäkta' som är den nya tidens 'Äkta vara' för Bergman, i denna godmodiga satir över den äldre eran. Baron Roger sitter fast i gammalt tänkande, men vill ändå försöka bryta mot allt detta, och sätta käppar i hjulet för sin systers förhoppningar om arv - men han gör det genom en komplicerad intrig. Eftersom han själv inte fått gifta sig av kärlek, men tror sig veta att Blendas känslor ligger hos Jakob, vill han styra om så att de ska få varann. Med sin förvända logik beslutar han att utse Jakob, alltså 'oäkta' son till två av sina tjänare till sin universalarvinge, på villkor att Jakob gifter sig med hans egen 'oäkta' dotter Blenda. 

Men Blenda fungerar inte så. Hon har inte ens vetat, förrän nu, att det är baronen som är hennes far. Visst tycker hon om Jakob, men hon är ung och inte redo för äktenskap. Hon vill leva i nuet, leva ut sina drömmar, lyssna på sin egen själ, sin egen glädje, inte låsas in i vad andra bestämmer, oavsett om det innebär rikedomar. Hon har livet framför sig. Hon oroar sig inte. Hon är barnet, som ska bli den 'Nya Kvinnan' kring sekelskiftet. Den nya friska utopin. Även om männen i boken, liksom senare tiders litteraturkritiker, uppfattar henne som tanklös och nyckfull. Att lyssna till sina egna inre önskningar har sällan prioriterats. Det är något vi än idag behöver lära oss. 

Slutligen, Bergmans språk är så rent och vackert. Man kan förledas att se det som enkelt, men varje ord är noga utvalt. Jag rekommenderar hela boken, för det finns mycket att beundra, bara man bromsar upp och tar sig tid. Jag kan ta ett litet exempel ur högen: När Fru Lovisa Enberg får höra att hennes son i svartsjukan avfyrat ett skott, som skadat hans rival om Blenda, blir Lovisa som förlamad av chocken, och har svårt att finna ord, när Blenda stressar runt henne, och sen rusar vidare.   

s.210 "Lovisa stirrar efter henne. Det var så skönt att stirra. Det var tyst att stirra."

Det ligger psykologi under ytan på de orden. det behövs inte mycket mer för att bilden ska leva i min fantasi. Sådan är Bergmans storhet.