Författaren Carola Hansson, doktor i slaviska språk, har bland annat intresserat sig för Lev Tolstojs barn. Han fick 13 barn med hustrun Sofia, varav fem dog som småbarn. Jag hade samlat på mig tre av hennes böcker, vilka jag nu läst inom några månader.
Först läste jag Andrej (1994), med en av Lev Tolstojs söner som huvudperson. Boken hade vunnit fyra litterära priser och jag hade stora förhoppningar. Men boken var lång och jag uppdagande inte dess intention och 'storhet' förrän alldeles i slutet. Och i dagsläget känns det inte som om jag någonsin skulle frestas att läsa om den. Jag störde mig på den allmänna vagheten, motiverad av att Andrej ägnar en stor del av boken till att återuppleva minnen, först på en lång tågresa genom Ryssland till Manchuriet (vid rysk-japanska kriget 1905), och ideligen undrar och ställer frågor till sig själv, med många gånger upp till tio frågetecken per sida. Några svar får vi aldrig. Vilket inte är så underligt då Andrej tillhör dem som lämnat minst spår efter sig. Men eftersom boken berättas i tredje person, upplever jag ett enormt avstånd till karaktärerna, jag får alla känslor återberättade som genom ett filter, som svartvit stumfilm. Hur än mycket hat och aggressioner Andrej gång på gång fylls av, så griper det mig inte. Antar att detta är vådan av att fiktionalisera historiska personer - utan att våga påstå att det man skriver är 'sant'.
Att författaren valde sonen Andrej, som 'inte skrev dagbok', som huvudperson gör honom till den uppenbart svarta motpolen till sin fars moraliska status. En fader-son konflikt som förstoras av faderns närmast mytiska 'litterära maktposition'. Så när jag väl nått slutet av romanen har jag fått en bild av det oroliga Ryssland årtiondena före revolutionen, Andrej som bortskämd son inom den godsägande överklassen. Han saknar motivation och intressen i livet, och blir allt oroligare för de växande revolutionära stämningarna, och hakar på de lättköpta antisemitiska syndabocksstämningarna.
Vid det laget har jag även insett hur bärande Tolstojs drama 'Det levande liket' är för romanen. I den fejkar Fedja ett självmord (ett religiöst oförlåtligt brott) för att ge sin hustru möjlighet att gifta om sig till ett bättre liv med en bättre rustad make utan hans egna brister. Men när sanningen uppdagas, uppstår paradoxen att han verkligen måste ta livet av sig, så ex-hustrun inte ska drabbas av långt straff för tve-gifte. Då inser jag också att Andrej identifierar sig med faderns karaktär i dramat och aldrig slutat att grubbla över självmord som enda lösning. Andrej var själv skild.
Bärande tema blir 'döden', som enligt en Tolstoj-antologi jag läste i somras, tolkade som ett viktigt tema i Leo Tolstojs liv och författarskap. Hanssons bok berättar om mängder av dödfödda barn. Om det stämmer så var Tolstojs gods Jasnaja Poljana verkligen en farlig miljö för gravida kvinnor och foster. Allt blir för dystert och intellektuellt för mig, och kan mest förklaras med tidsandan, bristen på livsmotivation. Tidsbilder har alltid intresserat mig, men texten gestaltar inte motivationen så jag kan sympatisera med Andrej, vilket väl i och för sig inte var meningen. Men jag vill helt enkelt inte gräva ner mig i romanens intellektuella tankebana.
Å andra sidan handlar den även om 'ordets makt', över oss själva och andra, hur orden skapar vårt liv och andras. Man ska vara försiktig med vad man tror på och önskar sig. Hansson fascineras av den store författarens förmåga att betvinga sin familj, sina barn, och hur deras ständiga liv på gränsen till det fiktiva.
Nästa roman, Masja (2015), om en av Andrejs systrar, skrevs alltså drygt 20 år senare. Denna djupdykning i Lev Tolstojs dotters (en av dem) liv har 'allt' jag saknade i boken om brodern. Kanske för att Hansson mogna, men ämnet har utvecklats på ett fruktbart sätt. Vi rör oss i samma familj Tolstoj, men i Masja får Carola Hansson själv vara med, några flikar här och där från hennes resor i familjen Tolstojs fotspår. Säkert är att texten utgår tätt från källorna, dagböcker och brev. Hansson säger rakt på sak, att ibland lånar Masja Carolas tankar/drömmar. Och naturligtvis tvärtom. Allt är mycket innerligt och trovärdigt. Och bitvis jobbigt att läsa. Efter åratal av kam med föräldrarna om hon ska få gifta sig med den hon förälskar sig i eller inte, och själv tar sig en make - åter igen en man föräldrarna tycker om, men ändå inte vill att hon ska gifta sig med - då startar ett äktenskap med oupphörliga missfall och dödfödda barn. Efter åtta ofullgångna graviditeter dör hon, barnlös, endast 35 år gammal, 4 år före sin far, 10 år före Andrej. Vilket liv!
Men liksom i första boken, är även denna full av dödfödda barn, inte bara Masjas. Dessutom tänker jag att det naturligtvis inte är upplyftande att få veta något om en 'stor författares' småaktiga privatliv, och inte eller om ålderdom och sjukdom, oavsett vem man är. Men jag förstår Hanssons fascination, och sjunker lätt in i romanen Masja.
Tredje boken jag läst, Med ett namn som mitt (2009), utkom tidigare än Masja, också skrevs antagligen ännu tidigare, men jag sköt på läsningen för att handlingen här rör en senare generation, Andrejs son och även hans sonson finns med på ett hörn. Vi rör oss främst på 1920-, 30- och 40-talen, och är en av de mest oväntade läsupplevelser jag haft på länge.
Något år efter att ha avslutat Andrej fick Hansson ett brev från Moskva, Andrejs sonson Alexander Iljits, med information om Andrejs son Ilja Andrejevitj som flyttat till USA 1924. Brevet väckte Hanssons nyfikenhet, och gjorde att hon kom att forska i hans liv och följa i hans fotspår under slutet av 1990-talet.
Med ett namn som mitt kallas roman, men är snarare dokumentär. Här är det Carola Hansson och hennes resor och efterforskningar som är ramberättelsens huvudperson. Andrejs son, Ilja Andrejevitj Tolstoj (1903-1970) tycktes ha levt ett äventyrligt liv i öster och väster. När Hanssons nyfikenhet väl väckts, spelar en rad osannolika synkroniciteter in och bildar en mosaik i såväl Hanssons eget liv, som får henne att följa i Iljas fotspår, men även i bilden av Iljas liv. Temat är livet i exil, och liksom i tidigare böcker, gränsen mellan fakta och fiktion. Ilja var skicklig ryttare och alltid djurintresserad. Redan i tonåren under svältåren efter ryska revolutionen, red han och föste vildhästar över ryska slätten mot bebodda trakter, tre år i rad. När han flyttat till USA i 20-årsåldern redan han efter vildren i Kanada, i ett stumfilmsprojekt, med målsättning att avbilda ojibwa, ursprungsbefolkning i Kanada, som motbild till filmindustrins indianstereotyper. Han var dessutom med om att bygga ett havsakvarium för delfiner, och forskade i fåglar och fiskar på olika håll i världen.
Men det kanske mest fantastiska äventyret måste vara när Ilja under andra världskriget, 1942-43, red från Indienupp till Tibet, och lyckades få audiens hos Dalai Lama, som president Roosevelts sändebud, den första officiella kontakt USA hade med Tibet, och lyckades utverka tillstånd att färdas vidare genom Tibet till Kina. Den Dalai Lama han mötte var alltså den nuvarande Dalai Lama XIV, som levt i exil sedan 1956, men som 1942 var endast sju år och fortfarande satt på tronen i Pokala. Vilket liv!
Carola Hanssons tema gäller, liksom i tidigare böcker om Leo Tolstojs barn, om gränslandet mellan fakta och fiktion. Vilket i Iljas liv i exilen blir så mycket mer uppenbart, hur han tvingas skapa sitt liv på helt nya villkor jämfört emd de han föddes in i. Romanen talar om dubbelheten i exilen, bilden av jaget, fakta vs önskvärd målsättning. En annan dubbelhet är hur lätt Hansson kan kontrollera fakta, och hur den förvrängts genom järnridåns prisma.
En tidig målsättning var att fylla på fakta att sända till Iljas son Alexander i Moskva. Denne hinner dock avlida innan Hansson avslutat sina resor. Men hon kans också se det som en förklädd välsignelse, att slippa trampa in och säga 'ni har fel', så var det inte. Att slippas avslöja livslögner och bristande överensstämmelser. För vad spelar det egentligen för roll? När våra liv ändå befinner sig på gränsen till fiktionen. Kanske var det därför det tog rygt tio år innan denna bok, 'roman', utgavs. Så kunde fiktionen sjunka mer i bakgrunden. kanske också låta några fler personer somna in i god tro? Inte så att Iljas öde var något att skämmas över, men för att slippa skriva folk på näsan att de trott fel hela livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar