Ännu en omläsning av andra delen i Kerstin Ekmans serie 'Kvinnorna och staden'. Andra delen börjar 1910, men har återblickar till storstrejken 1909, som ledde till att flera män miste sina arbeten och till att kvinnor blev ensamma familjeförsörjare. Sedan snitslar sig historien fram från karaktär till karaktär, från att Tora Otter övertar café Cosmopolite som ett komplement till sin brödförsäljning på torget, fram till Julen 1927, då hennes son Fredrik gifter sig och flyttar hemifrån - ett år efter prinsessan Astrids bröllop i Stockholm 1926. Vid det laget har Tora tvingats sälja sitt café, det bär sig inte ekonomiskt. Hon har behövt trixa med inkomsterna från torgförsäljningen för att överleva. Hon har inte kommit in i samhället på det sätt som hon hoppats.
'Fint folk' skyr den enkla café-ägarinnan. På 1910-talet fick hon dock stamgäster hos en avdelning med kvinnorösträttskämpar, som kom att hålla sina möten på cafét. När väl detta har uppnåtts 1921, försvann även de kunderna. Så mycket mer än detta nämns inte om kvinnors rättigheter. Vilket speglar osäkerheten hos kvinnorna till rösträtten, vad de ska använda den till, finns det egentligen något alternativ för kvinnor att rösta på? Gräsrotskvinnorna har fortfarande fullt upp med att skaffa bröd för dagen åt sina barn.
Ekman fortsätter med ingående beskrivningar, vackra i sin noggrannhet, av kvinnors arbete, allt arbete i hushållen, all mat, konservering, bak, all städning och tvätt, allt som sällan uppmärksammas. Allt som hållit kvinnor mer än sysselsatta i hemmet, även om de hade en make som 'försörjde' dem. En av de vackraste skildringarna är när Frida Lans dotter Dagmar syr en finklänning till sin mor. Dagmar som varit sned i ryggen efter engelska sjukan i barndomen, och därför inte klarar tyngre arbeten, lyckas med tiden försörja sig som sömmerska, och får ett klientel av det 'bättre' slaget för att hon har känsla för detaljer och hygien, och investerat i en lägenhet i ett lite finare kvarter, för att inte skrämma bort kunder som inte vill bli associerade med fattigdom. Dagmar är skicklig, förstår sig på modets skiftningar, och stilfull elegans. Och detta gör hon bruk av när hennes mor äntligen, på ålderns höst, ska få en klänning sydd av 'nytt' klänningstyg. Och dessutom ett tyg av så fin kvalitet att Frida slår bakut, 'Jag gamla mänskan'. Men dottern står på sig.
I övrigt är tonen i denna andra del av serien betydligt mörkare än i den första. Det har hänt något med våldet mot kvinnorna. Våldtäkt och hot om våldtäkt tycks ständigt hänga runt relationen mellan kvinnor och män. I Häxringarna var våldtäkten i det närmaste omedveten, något fördolt, något som inte talades om, offret, den unga naiva flickan, dör vid barnafödandet i alltför unga år. Tora blev frukten, och hon har klarat sig länge, men i denna del vill en grosshandlare utnyttja Tora, tycker att hon ska betala för cafévarorna, inte bara i reda pengar, utan även med kroppen. Det blir till en våldsam strid, som hon slutligen räddar sig ur med livet, om än inte med hedern, i behåll. Nu när kvinnorna fått rösträtt, är det som om striden hårdnat. De måste kämpa med näbbar och klor, och gör det, för nu är medvetenheten större.
Temat i denna bok är som titeln visar, vatten, källådror. I närheten av staden finns en gammal källa, 'Himmelsö källa', antagligen i äldre tider en brunnsort, i boken representerad av den urgamla adelsdamen, vid Lilla Himmelsö säteri, ett utdöende släkte, där lever hon med några få urgamla trotjänare, i Herrans tukt och förmaning. Allt håller på att ebba ut. Gamla Nåden har inte längre den respekt med sig som hon en gång varit van vid.
Springkällan Himmelsö, har dessutom blivit igenlagd. Man har lagt sten på den, ingen vet riktigt varför eller av vem. Men lägger man örat mot marken så kan man fortfarande höra det kvillrande källvattnet. Men än har ingen lyckts lyfta bort stenblocken och få upp den till ytan igen. Ingrids bror Konrad pratar också om samarbetet människor emellan som 'lån', ett utbyte som blir till förtroenden och kontakt, att de måste fukta marken för att källan under skall kunna ta sig upp, och vatten möta vatten.
Jag tolkar springkällan som lagts igen, som det nedtryckta kvinnorna och deras arbetet, som fortfarande är igång överallt, om än oftast ignorerade. de hjälper varandra i vått och torrt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar