Hjalmar Bergmans tredje roman, Savonarola, räknas ofta till 'ungdomsromanerna', för att han ännu inte skapat 'sin egen' välkända stil, med lustiga personligheter från hans svenska hemtrakter. Men det är en stort upplagd roman, förlag till Florens, den stad som låg honom varmt om hjärta. Han vistades gärna i Italien, och hade tillbringat ett år i Florens direkt efter studentexamen, och fick antagligen idén redan då, även om den slutfördes först året han gifte sig. . Nästan tjugo år senare kom han att revidera just denna roman, då med titeln Girolamo Savonarola : munken som tjänade Gud. I den versionen är texten lite tätare, lite kortare, men i övrigt är det samma historia och måste ha varit viktig och levande inom Bergmen, liksom hans minnen av Florens, eftersom han tog upp arbetet en gång till.
Den ursprungliga Savonarola hade undertiteln "En munkhistoria berättad av Messer Guidantonio Vespucci". Vi får alltså glimtar av denne historiske persons livshistoria, som ägnade åratal av predikningar åt att försöka reformera det korrupta samhället, men slutligen uppfattades som så misshaglig, kyrkan tröttnade på hans moralpredikningar, så han dömdes att brännas på bål, vilket skedde år 1498. Alltså en dyster historia, om än inte så svårmodig som de två första romanerna. Här är det inte saga, utan en sorts realism, som ger oss återberättade fragment, minnen och hörsägen. så som samtidens ser sin historia - fragmentarisk. Motsatta åsikter och osäkerhet.
Den ivrigt troende munken representerar medeltidens dödsdöma tro och idealism, när renässansen bryter in med alltmer profan realism. Berättaren, Vespucci, är en rådsherre som ser på Savonarola med skepsis och håller distans till händelserna. Hans känslor rör i första hand hans förälskelse till Laodamia, som varit barndomsvän till Girolamo. Men hon följer hellre munkens ideal, än besvarar Vespuccis kärlek, varför hon försvinner ur Vespuccis liv och han blir allt mer desillusionerad i takt med det krassa motstånd Girolamo möter.
Man kan fråga sig varför den unge Hjalmar Bergman fäste sig så för detta dystra ämne. Han måste ha plågats av dubbelmoral och omöjlig idealism. En snabb blick på Wikipedia visar dock att Savonarola inspirerat till många skönlitterära verk, ett par på 1800-talet, men listan tycks ha blivit allt frodigare, med början just 1909, då även Thomas Mann skrev en pjäs om honom, och följs av en lång lista.
Hjalmar Bergmans text är dialogfylld, lättflytande text, refererad av 'ögonvittnen'. Bergman drar explicit många paralleller mellan Jesus och Savonarola, hur reformivrandet väcker kvinnors andliga beundran, men kyrkans, påvens, och furstars mer pragmatiska misshag, vilket leder till våldsam tortyr och död. Att berättaren är en desillusionerad skeptiker, ger skildringen en sorts realism, en känsla av gatulivet i Florens, det är livfullt, rykten och trängsel, hörsägen, och aldrig får vi någon tveklös 'sanning' att hålla oss till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar