År 1908 gifte sig Sven Lidman (1882-1960) med Carin, dotter till finansmannen Ernest Thiel, vid den tiden en av Sveriges rikaste män. Samma år gifte sig Hjalmar Bergman med Stina. Båda paren befann sig 1909 i Rom och umgicks emellanåt. Och de två unga författarna Lidman och Bergman skrev där - på var sitt håll naturligtvis - i rasande fart sina genombrottsverk, båda på temat den svenska knapadelns upplösning, båda utgivna 1910. Kom det sig av en allmän tidsanda? Eller förekom ämnet i deras samtal?
Hjalmar Bergmans språkliga fyrverkeri Hans nåds testamente, om en rad olika karaktärer i en utdöende herrgårdsmiljö, läste jag om för en dryg månad sedan, och skrev om här, att han lämnat svårmodet i sina ungdomsverks bakom sig, till förmån för en mer produktiv humor.
Lidman som debuterat som poet 1904 i tidens symbolisk och dekadenta anda, hade nu helt tappat lust till den genren och drabbats av skrivkramp, och beslöt att övergå till realistisk prosa, för att tjäna samhället. Detta inleddes alltså 1910 med Stensborg. Den skiljer sig, trots de gemensamma grundtemat, stort från Bergmans roman, genom att vara mycket lågmält, och är främst en meditativ betraktelse centrerad på sin huvudperson Johan Silfverståål. Lidman kom dock att fortsatta med ytterligare fyra böcker, utgivna 1910-1913, om släkten Silfverståål, och dessa lär myllra av karaktärer.
Jag har bara läst den första, Stensborg, vilken Svenska Akademin 1995 gav ut i serien Svenska Klassiker, antagligen i förhoppningen om att den inte ska glömmas bort. Och jag håller med om att den är klart läsvärd. Jag tar till mig det lågmält troskyldiga, oroas i början av den uppenbart hotande krisen. Ändå får boken ett tillfredsställande slut.
Johan Silfverståål har i unga år ärvt herrgården Stensborg i Östergötland, som egentligen inte är stor nog att föda mer än en storbonde, men en förfader hade 1799 av "godsägarfåfänga" gjort om den till fideikommiss för att skänka släkten lite adelsglans. Men att hålla glansen uppe har lett till ständiga ekonomiska bekymmer. Johan har dessutom försörjningsbördan åt en yngre bror som studerar juridik, vilket skapar skulder, inte minst för att han vill hålla jämnsteg med sina mer välbärgade studiekamrater. Johan har förlamats av traditionernas krav att hålla uppe den 'fina fasaden', han har blivit träl under tillfälligheter.
Lidmans sätt att beskriva bondgården, och ägarnas försök att få den att likna en större herrgård än den verkligen är, gör att boken för mig känns så svensk. Det lilla fattiga Sverige, bondelandet med mer stolthet än rikedomar, där rik adel är begränsad klick, verkliga slott mycket få, och så väsensskilt från vad man kan se nere i Europa och i Storbritannien.
Det lågmälda kommer av att Johan känner sig oerhört ensam, utan föräldrar måste han klara sig själv i den snabbt framväxande industrisamhället, med folkrika storstäder, så olika den landsbygd han är van vid. Samhället har fått en ny elit, intellektuella och bankmän/finansiärer dominerar. När Sverige övergår från naturaekonomi till pengaekonomi, är pengar en bristvara för de flesta. Alltfler lån och växlar kommer i omlopp, och med det alltfler förfalskade växlar. Detta innan personnumret uppfanns för att hålla koll på den växande mängden 'obekanta' som dök upp inte minst i storstäder där de kunde försvinna incognito.
Johans bror Henrik bygger på sin karriär genom att förlovar sig med dottern i en rik finansfamilj som är roade av hans anrika adelsnamn, som en fjäder i hatten. Men detta gör Johans ekonomiska bekymmer akuta. Bunden vid sin torva dagdrömmer han om gentila lösningar, som att låna ett kapital att fördubbla på casino i Monte Carlo. Med andra ord en oroande livslögn, som bara kan leda till att han förlorar allt. Johan förfalskar en växel, och i sina dagdrömmar har han goda intentioner att återlösa lånet i god tid. En plan dömd att misslyckas.
I Monte Carlo växer också hans förakt för klassamhället, den överdriven lyx, fåfänga, ytligheter och oärlighet. Dagdrömmarnas såpbubblor brister. Han längtar hem och återvänder med en nyvaknad arbetsiver. Han börjar rusta upp sin gård, inser att han är företagsam nog att förbättra det som försummats. Johan inser att det är inaktiviteten som varit hans problem. Nu gifter han sig med pigan Klara, som föder hans barn och arbetar med honom på gården.
Men han överlämnar sig också till rättvisan, med gott humör. Ärlighet blir hans ledstjärna. Fängelsestraffet tar han med jämnmod, att det dessutom gör att reglerna tar ifrån honom fideikommisset, bekommer honom inte. Han väljer det ärligare namnet Johan Stål, för att leva som bonde. Och allt slutar väl, för bror Henrik och hans rika fru är inte intresserade av en bondgård. De säljer den och då inträder ett konsortium av nära bekanta, som sett att Johan är den dugligaste att ta hand som gården, så åt dem får han även i framtiden ta hand om Stensborg, och leva där med sin nya familj.
Som bonde är ensamheten skön, att få arbeta på sin egen torva är den livets mening han äntligen hittat hem till. Rörelse och aktivitet är vad livet är uppbyggt av. En enkel men hoppfull historia, och framför allt känns den svensk.
Min utgåva har ett förord av Knut Ahnlund som sammanfattar Sven Lidmans liv, och hur man kan läsa in hans livsfilosofi i romanen Stensborg. Hur han själv, tidigt faderlös, trots att han som barn beskyddats av en stoisk farbror, när denne dog, övergav hans asketiska livsfilosofi för att bli en njutningens Casanova och fåfäng lyriker, som tanklöst förhärligade sin uppenbara talang. I den litterära världen kände han sig alltmer ensam, som om han var en förfalskare av tvetydiga livsideal. Nu skulle prosan bli hans väg tillbaka till ett ärligt liv, som en insats för samhället.
Så tolkad är Stensborg en moralitet enligt hans nya livsideal. En symbolisk syndabekännelse. Att ha besegrat sin inre dekadentpoet. Johan bär sin skam med lätthet, han har redan återfunnit sin själsliga balans, vilket låter honom behålla sin stolthet, nu baserad - inte på ett adelsnamn - utan på sitt eget arbete, sin iver, en ärlig känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar