Novellisten O. Henry

Med tanke på att författaren bakom pseudonymen O.Henry skrev över 600 noveller kring förra sekelskiftet,  kan den lilla samling jag läst på svenska, utgiven av Atlantis 1979, inte räcka något heltäckande omdöme. Men trots att det är första genomläsningen upptäcker jag att jag redan har klara minnesbilder av flera av historierna - men som film. Hans texter blev snabbt populära och ofta snart nog filmatiserade.

Han skriver anekdotiskt, med värme och slutar alltid med en överraskande twist. Det mekaniska i att alltid invaggas i falska förväntningar, börjar jag genast värja mig mot, dummare än så är jag inte. Behållningen för mig är framförallt att han med så små medel lyckas levandegöra tiden och platsen - oftast - New York, kring år 1900. Larmande fattiga invandrarkvarter, som ändå tycks myllra av livskraft. Alla karaktärer stiger så mänskliga.

Sentimentaliteten gör texten föråldrad i jämförelse med till exempel Strindbergs ifrågasättande satir i Röda rummet. Mest störande är A Harlem Tragedy, som försöker raljera på temat hustrumisshandel, som om kvinnan medvetet provocerar fram misshandeln i olika grad med tanke på hur dyr 'försoningsgåva' hon önskar sig - suck.

Å andra sidan har många noveller ett psykologiskt tema. Kanske som en efefkt av att läsaren skall narras, lurar också karaktärerna sig själva mer än sina medmänniskor. Den vanliga mänskliga självupptagenheten, som inte är illa menad i grunden, och kan uttryckas med viss cynism.

The Last Leaf minns jag mycket väl från film. Novellen åskådliggör psykets påverkan på vår hälsa. När Johnsy har lunginflammation, misstänker läkaren att dystra tankar påverkar negativt. Väninnan förnekar kärleksbekymmer, varpå läkaren lovar göra vad han kan för stärka henne, eftersom hon är så klen, men bästa kenpet är alltid att tänka på något roligt. "Så snart patienten börjar räkna vagnarna i sin begravningsprocession skriver jag ner medicinernas botande förmåga med 50%."

Psykets påverkan. Av någon anledning identifierar hon sin hälsa med löven på murgrönan utanför fönstret, tänkar att hon och växten ska dö samtidigt. Så en granne målar ett löv på husväggen, som stannar och därför fungerar som sockerpiller tills livsviljan återvänder.