Röda rummet - August Strindberg (1879)

Läste om Strindbergs debutroman och stora genombrott. Än idag är den levande och läsvärd. Språktet är friskt flytande, enkelt men exakt, något helt nytt för sin tid. Man brukar säga att Röda rummet inleder den realism som dominerade svenskt 1880-talet. Förutom den berömda inledningen med utsikten över Stockholm uppifrån Mosebacke, finns inga skönskrivningar. Boken från första till sista sidan full med syrliga cynismer - som jag kan fnittra åt än idag. Det är roligt när någon med medveten udd pekar på mänskliga brister, alltifrånd et personliga, till ohederliga företagare till ineffektiva setatliga verk. 

Det är ju inte en roman med intrig i vanlig mening, utan mer ett kritiskt panorama. I bokens inledning står idealisten Arvid Falk en majdag och ser ut över Stockholms liv och rörelse, vi anar ljusare tider. Men de invånare i huvudstad som visas upp genom romanens 29 kapitel, smular sönder vår tro på människan och framtiden. Realismen stegar in och låter all romantisk syn på konst och snille gå upp i rök.

Att samhället står vid randen av ett gammalt system som behöver omorganiseras, blir tydligt av kritiken mot statliga ämbetsverk. Medelklassen tycks ännu inte ha funnit sin plats och funktion, utan lever mest i en lånekarusell där man parasiterar på varann, ett pyramidspel som endast de som ligger steget före kan dra fördel av. Att ha en 'tjänst' på ett ämbetsverk garanterar varken arbete eller lön. Satiren visar upp dem som en 'herrklubb' dit mannen går för att läsa sin tidning eller intaga sin frukost. En livsstil som kan passa en välbeställd överklass, men inte mättar några kurrande magar.

Jag tror dock inte att man kan göra så lätt för sig att man kallar Arvid Falk för Strindbergs alter ego. Redan efter 18 månader har Arvid Falk gett upp sina litterära drömmar, vid insikten att litteratörens arbete är ett slaveri som hela tiden tummar på etiken. Han blir ämbetsman och gifter sig. Visst, Strindberg hade kämpat en stor del av 1870-talet kring rätt eller fel idealitet i sin pjäs Mäster Olof. Inför svårigheten att bli accepterad av etablissemanget, vände han på klacken och skrev Röda Rummet.

I romanen kunde Strindberg dela upp alla sina egna erfarenheter och känslor på många karaktärer. Jag ser Olle Montanus som en stark kandidat för Strindbergs pockande skugga. Kroppsarbetaren som gett upp det otacksamma slitet, och som självlärd filosof känner att han skulle kunna göra större nytta inom politiken, i striden mot orättvisorna. Men inte heller hans ideal har något rum i den tidens samhälle och han tar hellre livet av sig än ger upp. Han dränker sig, och ser det som ett värdigare slut. I fickan ligger hans sista ord, en anklagelseskrift, en lista över fel i samhället.

Och det är väl precis det Strindberg försöker göra med Röda rummet. Visserligen är han nygift med Siri von Essen och försöker hålla sig ren och snygg, och har ideal om ett jämlikt äktenskap. Men de drabbas nästan omgående av konkurs, och där nere på ruinens brant kan han solidarisera sig med den fattigaste arbetare, trots sin tjänst på Kungliga biblioteket. Strindberg måste jobba ihop varje krona han så gärna vill slösa bort. Så han sätter sig att skriva öppet om hur konstnärer, litteratörer o arbetare sliter ont, medan ohederlighet lönar sig. Kritiken må bära eller brista, blir det inte han sociala självmord, så kanske han kan tjäna ihop en slant ... och så blev det ju.