Den röda nyckeln - Gösta Unefäldt (2011)

Har just gjort ännu ett nedslag bland svenska deckarförfattare och denna gång läst två polisromaner av Gösta Unefäldt, vars första deckare kom 1979, varefter han fortsatt att med jämna mellanrum berätta om sina poliser i Strömstad som löser brott, fram till den senaste, Den röda nyckeln, som finns med på årets bokrea.

Hittade en av de äldre, Polisen och mordet i stadshuset (1992; filmad som Polisen och pyromanen) bland böcker jag ärvt, och blev förvånad över att den fick Svenska Deckarakademins pris "årets bästa svenska kriminalroman 1992". Jag antar att det rådde en svacka i det svenska deckarskrivandet på den tiden. Bland annat lad man sådan brist på kvinnliga deckarförfattare att man några år senare beslöt att instifta en tävling för att få fram just kvinnliga deckarförfattare. Första året vann Liza Marklund, som bekant, och satte igång deckardrottning-trenden även här i Sverige. Det jag saknade i Polisen och mordet i stadshuset var en genomtänkt synvinkel, vilket gjorde läsningen förvirrande. Större delen av tiden tycks skeendet registreras av 'en fluga på väggen', dvs vid telefonsamtal får vi bara höra replikerna från personen i samma rum som flugan, inga kommentarer eller förklaringar. Ändå kan i andra stycken flera personers observeras med ironiska kommentarer, som hur än roliga var och en för sig, flyter ihop och får mig att undra vem sjutton som kan veta och inflika detta? För egentligen vet vi inget om personerna, hela karaktäristiken ligger på ytan. Helt utan anledning får man veta allas ögonfärg och tandstatus (vilket nästan alltid är vita som i tandreklam), men inte mycket mer. Samt plötsligt en kommentar ovanifrån, som på sid 244 (en bok för alla pocket, 1996):
"I en av stugorna glimtade ett blåvitt ljus, som förkunnade att de boende just förrättade kvällsandakt framför husaltaret." Inte något en fluga skulle ha tänkt ut, och vi läsare får tänka efter och associera till TV-ljuset.

Ett undantag vad gäller karaktärer är den storvuxne polisen Evald Larsson, han sticker ut och får lite mer kött på benen, vilket väcker mitt intresse och skapar bilder och medkänsla i mig. 

Jag känner att författaren tänker i bilder, utan att renodla synvinkeln, och gärna roar sig med ironi. Inte konstigt att historien blev TV-film. Brottsintrigen inleds med ett mord på en kommunpolitiker, men glider genast över i en lång utredning av pyromanbrott, som i slutet huxflux visar sig ha samma gärningsman. Den lösningen är lika förvirrande som bristen på synvinkel. Det går liksom inte ihop, och är väl något vi sväljer endast framför TV:n när allt går för fort för att vi ska hinna tänka efter och protestera. Å andra sidan avslutas romanen med en epilog kring förvirrade rättsliga påföljder, domens överklagan, är förövaren en regelrätt pyroman eller inte ... 

Efter detta blev Den röda nyckeln en mycket positiv överraskning för mig. Denna polisroman är mycket medvetet filmisk, då en stor del av boken tänks utspela sig under en tingsrättsförhandling, men där meningar inte avslutas utan överflyttas i tillbakablickar i olika närvarande personers tankar. Denna gång finns ingen förvirring vad gäller synvinkel och nästan alla personer föräras djupare porträtt. Här tänker jag inte avslöja intrigen. Läs den, det är den värd. Ett slutna-rummet-mysterium, men med en lika ovanligingång som utgång. Och även denna avslutas med en epilog kring det rättsliga efterspelet. Denna gång kan jag lista ut brottslingen, ungefär samtidigt som förfataren påpekar att vi säkert vet, vid detta alget, - tvärtemot romanen från 1992, där det inte tycks finans några ledtrådar som låter läsaren följa med. I Den röda nyckeln finns det ändock en viss liten möjlighet att jag som läsare misstagit mig, så jag läser vidare för att få min misstanke bekräftad och samtidigt åter möta poliserna från tidigare bok, och betraktar de förändringar som hunnit ske på dessa 19 år.

En detalj dock, jag får inte ihop ålders-matematiken. Den beundrade polischefen Kronborg har gift sig med sin kollega Bitén, vilket förundrar vissa andra kollegor, eftersom det antyds att det skiljer minst femton år mellan dem. Dessutom står det att Pernilla Bitén redan var över 40 år, när de fick sitt gemensamma barn. Nu är dottern Emma redan mitt i tonåren ... det borde betyda att Pernilla är mellan 55-60. Och Kronborg således uppåt 75! Och fullt aktiv polis? Han måste älska sitt jobb. Gott ställt som han har, kan det inte bero enbart på dålig pensionsutveckling ...

En petitess, jag vet, men när man läser deckare så är det ju trots allt detaljer man sitter och granskar hela tiden, för att inte missa lösningar på mysterier. Så detta mysterium består för mig ...