Little Big Man - Thomas Berger (1964)

När jag var barn var den största film-snackisen Little Big Man med Dustin Hoffman i huvudrollen. Jag fick nog inte se den när den var helt ny, men den gick länge och jag minns att där fanns både humor och dramatik. Men jag hade ingen aning om att det var en bok. Jag är så glad att Karneval förlag satsade på en svensk återutgivning 2010.

Detta är en stor läsupplevelse, en roman med stor insiktfullhet, från gräsrotsnivå. Det som skildras är den amerikanska västern åren 1852-1876, med huvudpersonen Jack Crabbs skiftande livsöden, som gör att han delar både den indianska och den vita kulturens skiftande öden, och i synnerhet de nomadiserande prärieindianernas, där han bland cheyennerna får namnet Little Big Man, och deras sista kraftansträngning att besegra general Custer vid Little Big Horn.

Ändå är detta inte främst en krigs- och stridsskildring, utan en Jag-berättelse av Jack Crabb, som tycks berätta sitt livs historia bakom ett klart och tydligt poker-face, som bara nästan döljer en cynisk glimt-i-ögat.
En mycket personlig röst (som bitvis verkligen har Dustin Hoffmans lite torra röst). Hur än frustrerat hatisk han kan bli på mänsklig dumhet oavsett kultur, så ebbar den i allmänhet ut. Jack hyser en mänsklig motvilja mot våld och tycks hela tiden hamna på förlorarens sida, hos cheyennerna när Custer slår dem 1868, och sedan vid Custers sida när denne går under vid Little Big Horn. Det är kända händelser ur vilda västerns historia, och där finns kända indianer, liksom revolvermän som Wyatt Earp och Wild Bill Hickok. Men den stora behållning är känslan att få krypa in under huden på människorna och känna av stämningen. Den man inte kan få i någon historiebok med enbart fakta.

Trots att Jack Crabb tycks opolitisk och aldrig verkligen väljer 'sida'. Inget folk, oavsett kultur, är enbart god eller ond, och indianerna absolut inte skildras som några 'ädla vildar', så är det ändå indianerna som visar upp den mest oförstört mänskliga sidan. De Vita tycks hela tiden blåögt sträva efter en 'Vision'. En gammal indianhövding förklarar att de vitas rätlinjiga, fyrkantiga liv, med sällsamma trosläror som kräver allt eller intet, "gör dem högst envisa" (s.466). Medan de Röda för mig stiger fram som 'Reality', vilket den gamle indianen hänför till livets cirkelgång, där kampen är nöjet, där balansen är att de båda sidorna vinner varannan gång, delar på vinster och förluster. Då först uppskattar de varandra.

Nyckelmeningen för mig, är beskrivningen av indianernas blick, s. 428, som tycks säga:
"att det inte är mycket ens en vänligt sinnad indian kan göra åt vita människor"