De tre små mästarna - Kerstin Ekman (1961)

Att Kerstin Ekman började som deckarförfattare är välkänt. De tre små mästarna (1961) är den första att avvika från sin tids standardmall för pusseldeckare. Först och främst miljön, att hon hittat fram till Norrland, och släpper in såväl tornedalsk finska, som samer. Samefrågor var väl betydligt mer på tapeten på 1960-talet än idag, när man överhuvudtaget började uppmärksamma diskrimineringen av minoriteter.

Fjällnaturens extremer uppmärksammas, med det djupa vintermörkret, liksom sommarens oavbrutna dagsljus. Att hagelstormar och brännande torka kan uppkomma samma dag, eller samtidigt i olika dalgångar med bara några få mils avstånd från varann. Allt detta ger ett pittoreskt intryck, som väcker spänning.
Slutkapitlet skiftar dessutom genom sin insektsmättade torka och solgass i en ödelagd by, till att väcka rena vilda västern bilder till liv, där duellanter smyger på varann med gevär längs stumma väderbitna husväggar.

Och nog finns där en pusselgåta i flera lager. Först får vi veta att mordet nog trots allt bara var en olycka, men så nystas det vidare i rond efter rond, där det hela tiden avslöjas hur man som läsare kan missa den ena betydelsefulla detaljen efter den andra. Och den skamsna befolkningen som vill dölja allt som skulle kunna andas skuld, en skuld som tycks nedärv genom uppfostran, och när de försöker fly själva misstanken om skuld, hjälper de sig själva ovetandes förövare de inte ens visste fanns.

Dessutom finns det ett lager i botten som behandlar hur ett 'vållande' till någons död leder vidare till allt grövre förseelser, när man väl lossat på vår medfödda spärr ...

Ja, nog har Kerstin Ekman redan här kommit i gång med sina rikt mångbottnade historier.

Den unge David, offrets vän, som kom på besök för sent och då vill reda ut hur vännens död gick till, han är minst sagt en  utböling, Stockholmare, med en sorts 'humor' som inte tycks passa in i obygden. Hos honom finns utbrott av grabbig jargong-humor som mer minner om den typ av deckare som varit populär på 50-talet, och har svårt att passa in på fjället.