1800-talsromaner & Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (1902)

Nu i maj står främst 1800-talsromanen på schemat, alltifrån Jane Austens 'all-time-classics'. Hennes ironiskt klarögda människokännedom är bland det bästa jag vet. Via Balzac, Fredrika Bremer, Brontë, Flaubert, Maupassant, Dostojevskij, till Victoria Benedictsson, Hamsun och Selma Lagerlöf.

Nu landade vi åter hos Joseph Conrad och Mörkrets hjärta - det första prosaverket vi tog oss an i höstas (efter dramatik och lyrik), då vi lärdes oss analysmetodik. För verk som Mörkrets hjärta är den historiska kontexten så viktig, att det blev mycket kritik kring imperialism och mänskliga orättvisor.  En viktig anledning att studera litteratur är att se hur litteraturen speglar samhället.

Sedan dess har vi alltså betat av många historiska klassiker, kronologiskt från Antiken fram till 1904, med tyngdpunkt på historisk kontext, hur litterära verk påverkar varandra och samhället. Och så är vi nu alltså tillbaka hos Joseph Conrad och The Heart of Darkness, men fick nu i litteraturhistoriska kursen mer direkta analysfrågor - kring berättarperspektiv, organiserandet av tid och rum, symboler, och så till sist, att diskutera Reseromanstemat. Hur utvecklas berättaren under romanens och resans gång? Alltså tillbaka i kontexten, men också i psykologi och livskänsla och mycket annat.

Detta var ett klokt grepp. För nu känns det att vi gått cirkeln runt, knutit ihop säcken. Inga lösa ändar kvar. Att läsa om en roman fördjupar förståelsen, i synnerhet om man byter synvikel. Jag har ju läst den än fler gånger. Och Conrads text är så rik att det finns mycket att hitta, och nya tolkningar eller fördjupningar hela tiden. Ju långsammare jag läser texten, desto fler lustiga ironier finner jag, vilket gör läsningen än mer njutbar. Texten är så rik, att första gången man läser den, eller efter flera års uppehåll, så kan den kännas rörig - åtminstone om jag tvingas läsa för fort. Dags att sänka takten.

Betydelse har också var man själv befinner sig i livet. Denna gång tänkte jag på hur Marlow beskriver sin resa till Afrika - vägen till sitt jobb på en ångbåt på Kongofloden, ett sötvattensjobb i brist på annat - han gör vad som helst för att slippa var arbetslös. Som barn hade han drömt om Afrikas 'vita fläckar'. Resan till jobbet är påfrestande, just för att han är så sysslolös. Det tar två månader dit på atlantångare, eftersom många hamnar skall angöras för att släppa på och av folk. Han är sysslolös och har ingen han vill prata med. Sysslolösheten väcker en overklighetskänsla i honom.

När han väl kommer fram och uppleva all kolonial grymhet, all omänsklighet som kan få vilken medkännande människa som helst att förlora förståndet, då är det arbetet som håller hans näsa ovanför vattenytan, att få koncentrera sig på det svåra arbetet att först laga den trasiga ångbåten som redan gått på grund och sedan att ta sig uppför den opålitliga floden med dess många hinder och grund och strömmar. Arbetet hjälper honom att överleva, inför all imperialistisk dårskap, inför klyftan mellan Orden som målar upp ideal och den verklighetens likgiltighet som bara leder till förstörelse, våld och död.

Just arbetstemat har betydelse för mig, då en av mina vänner nu varit arbetslös i ett helt år. Vi har diskuterat arbetets betydelse för de dagliga rutinerna, för att styra upp livet. Trots att vännen inte har något jobb att gå till, tycks tiden försvinna fortare än någonsin. Hon hinner inte längre vad hon brukade hinna, när hon jobbade hela dagarna. En livets och rutinens paradox.