Flickan i frack - Hjalmar Bergman (1925)

'Flickan i frack' gick först som följetong i Bonniers Veckotidning våren 1925. Bergman var i akut behov av inkomster, och denna kom till ganska hastigt. Först intrycket blir lite av lättviktig långnovell riktad till ungdomen. Men man ska aldrig vara för snabb med att bedöma Hjalmar Bergman. 

Han har ju skrivit många romaner med tyngre ämnesval, och alltid har hans språk känts modernt, lätt och rörligt, så att man förleds att glömma tyngden i ämnet. Den här berättelsen  rör sig i ett ganska samtida Wadköping, där den unga Katja Kock, nybakad student, alltid får samma förmåner som sin bror, och protesterar därefter. Får hon ingen klänning till avslutningsfesten, så lånar hon broderns nya frack. 

Ju längre jag läser, desto tydligare blir den ironiska tonen, det småstadskritiska, ställningstagande för ungdomens befriande nytänkande, och medkänsla, i protest mot det ingrott konservativa. Och redan på tredje kapitlet har jag kapitulerat, och roas både av ämnet, och inte minst av hans kreativa svenska språk. Mycket givande. 

De sex kapitlen till trots, är texten ändå mer som en snabbläst långnovell. Men den blev snabbt populär och fick redan samma höst ges ut även som en liten bok, och fick på 1950-talet, en skolupplaga, med förklaringar och arbetsuppgifter, för övre tonåren. Jag har tidigare missat den, men det är en liten pärla. Jag blir alltid lika glad av att läsa Hjalmar Bergman, som den kreativa språkmästare han var. 

Kvartetten som sprängdes - Birger Sjöberg (1924)

 

En mycket charmig bok, med en helt egen stil. Birger Sjöberg (1885-1929)

Tog lite tid att komma in i den, då det i början kändes mest som spridda noveller, men allt smälte snart samman till en egenartad historia, från en mer eller mindre 'idyllisk' småstad från början av 1900-talet. 'Electrical girl' jobbar i EL-butik, så jag tror inte att det är tidigare än så. Ett röd tråd i boken är också aktiespekulationer och hur det stjälper många godtrogna, vilket och passar med tidigt 1920-tal. Eller lite tidigare också? Men det måste sägas vara närmast profetiskt, eftersom det var vid just den här tiden som spekulationerna började som till slut ledde till den stora börskraschen 1929, med påföljande 10-årig depression.

Boken myllrar av egenartade karaktärer, typer, speglingar, som rör sig kring och om varann, tills mosaiken, pusslet, format en sorts helhet av en svensk småstad. Vet att jag läste den en gång i ungdomen, men inte riktigt hade tålamod att ta den till mig. Kanske skummade jag långa stycken för det är inte många scener jag minns. Men nu hade jag tålamod, och boken känns omistligt nostalgisk, utan att bli patetisk. 

Är Birger Sjöberg fortfarande känd, eller håller han på att glömmas bort? Jag minns när folk fortfarande sjöng visor ur debuten, 'Fridas bok' (1922), idyller som jag vet att bland annat Tommy Körberg sjungit in på skiva. Den boken har såväl prosa som noter, förutom visorna i sig. Också Hasse och Tage använde visor därur, en av dem blev titel till filmen "Släpp fångarne loss - det är vår!"

Därefter kom den modernt nyskapande 'Kriser och kransar' (1926), dikter som 1920-talets Sverige inte ta till sig, de hade vant sig vid idyllerna. Jag minns inte om jag läst något ur den. Men blir nu så desto mer sugen på att få läsa den och se hur han försökte utvecklas. 

Huvudpersonen Cello, Bengt Erlandsson som spelar cello i början av Kvartetten som sprängdes, arbetar som journalist, vilket också Birger Sjöberg gjorde på 1910-20-talet. Jag hade trott att han var vissångare? Vilket han försökt, men scenskräcken satte stopp på det. Och så dog han i dubbelsidig lunginflammation redan 1929. Det gör mig sorgsen, att han fick ett så kort liv, en så kort karriär. 

A Passage to India - E. M. Forster (1924)

A Passage to India  (finns på svenska som En färd till Indien) blev E.M. Forsters sista roman, trots att han levde 46 år till (1879-1970), men var då främst aktiv som essäist och litteraturkritiker. Romanen Maurice utkom dock postumt, 1971, trots att den skrevs 1913-1914.  Alla romanerna finns filmatiserade, 1984-1992. Det är något mycket speciellt känslostämt i Forsters texter, som även gör sig bra på film.

Jag har också just läst Frank Kermodes kåserande bok Concerning E.M. Forster (2009) som tar upp bland annat att Forster i sin litterära stil inspirerats av Wagners musik. Och det kan jag känna, de svepande känslorna med något mystiskt outtalat, som bara ton och rytm kan förmedla, känslor det inte finns entydiga ord för. Så också i A Passage to India, som griper mig genom sin rikedom av motstridiga känslor. 

Efter sin första resa till Indian, passerade han på vägen hem 1913 Frankrike, och köpte då Marcel Prousts just utgivna första del av På spaning efter den tid som flytt, på franska, läste den genast och blev inspirerad av den fiktiva tonsättaren Vinteuils 'lilla fras', som kom att bli genomgående i hela serien, vilket ingen kunde veta 1913. Så Forster påbörjade romanen, men arbetet avbröts av första världskriget, och återupptogs inte förrän efter andra resan till Indien tidigt 1920-tal. 

Det myllrande Indien är huvudtemat, det blir ett mikrokosmos för mänsklig mångfald, men som åskådliggör varför kolonialism aldrig kan vara vägen till samförstånd och vänskap. Det står inget definitivt årtal i romanen, men känslan är ändå att det är samtida tidigt 1920-tal, rasismen grasserar överallt. Indien var i sig själv mångkulturellt, med olika etiska grupper och olika religioner och sekter, och dessutom dominerat av Britter, vilket man dock börjat protestera mot. 

Mycket av boken är samtal mellan karaktärer med olika synsätt, kring såväl andliga som samhälleliga sätt att tänka och leva. Än så länge samsades hinduer och muslimer, främst mot Engelsmännen. De hade ställt upp med trupper i första världskriget, och nu mullrar misstron, när britterna vill fortsätta att flyta ovanpå, men är rädda för revolter. Alla karaktärer, oavsett etnicitet, har svagheter likaväl som styrkor. 

Men passionerade muslimen Aziz, är duktig kirurg på ett brittiskt sjukhus, och vill gärna bli vän med britter, i synnerhet High School läraren Fielding, som han först idoliserar, för att denna utbildar indier enligt brittisk förebild. Men detta vänds till katastrof, när Aziz försöker imponera på några britter via en picknick till några grottor. Han blir av oförtjänt misstänkt för att ha gett sig på Miss Quested i en mörk grotta. 

Oskyldig, men oförmögen att reda ut vad som hänt, paralyserad av tanken på vad minsta misstanke kan leda till i den spända rasistiska situation som råder, är det lätt att både bli irriterad på Aziz stundtals, trots hans oskuld, på grund av hans ologiska envishet och misstänksamhet. Men det är också förståeligt. Trots att Fielding litar på honom, och vill hjälpa honom att bli friad i domstolen, ökar Aziz misstänksamhet till hat. När boken slutar två år senare, han hans upplevelser dock gått varvet runt, och traumat löst sig - nästan. Vänskap är aldrig möjlig mellan anglo-indier och lokalbefolkning, så länge kolonialmakten råder.  

Romanen är svår att kategorisera, för att den vägrar att bli etiketterad. Boken är främst känslomässig, inte en intellektuellt utredning, utan precis så motstridig om livet, som människors problem att gripa tag i livet. Romanen förenklar ingenting. Ofta kan britternas sätt att uttrycks sig kännas som grov satir, som jag frestas att skratta åt, men andra stunder misstänker jag att det är en djupt allvarligt bild av den farligt omedvetna lika väl som medvetna rasismen. Och den finns även mellan andra grupper, som muslimer och hinduer, även om de håller ihop mot britterna. 

Enligt Frank Kermode betraktade Forster Indien som 'a muddle', ett virrvarr, och det var detta virrvarr han velat åskådliggöra, och att det var det indiska virrvarret som Forster uppskattat, och vilket blev ett tema i romanen, så avgörande för alla känslornas stötande och blötande i varandra. 

Jag fascineras alltid av Forsters texter, för att de är så mänskliga i sitt känsloliv.