1700-talet

Vi har sysslat med 1700-tal i ytterligare tre veckor. Som t ex Robinson Crusoe och Gullivers resor. Exempel på hur romanen skapades i England med den framväxande borgerligheten. Engelsmännen hade redan vid det här laget en mer eller mindre maktlös konstitutionell monarki, ungefär som Sverige idag. Industrin växte fram i takt med borgerligheten. Redan när jag läste Engelska för 25-30 år sedan tillhörde denna period mina favoriter. 1700-talet är spännande med sin spretiga entusiasm.
Och i Frankrike ledde det till Revolution. Inte för att det var eländigare där. Utan för att man var rikare än på länge och att läskunnighet och protestviljan växte i takt med välståndet.
Tongivande var naturligtvis Volaire, vars närmast 'desperat' hurtiga roman Candide, visar hur förtvivlad han var över tillståndet i världen. Motsade jag mig där? Nja, som upplysningsman önskade han informera folket om hur optimistisk framtidstro inte tycktes stämma med verkligheten. Han chockades av jordbävningen i Lissabon, där minst 30.000 människor dog. Chocken var inte mindre än den vi upplever idag när vi ser på katastrofen i Haiti.
Voltaires fråga blir då: - Hur kan vi säga att detta är det bästa av alla världar, där allt sker för det bästa för alla...? Inte är det bara syndfulla människor som dör?! Nej, naturligtvis inte.
Oskyldiga dör.
Och så har vi läst om Den unge Werthers lidanden, Goethes känsloutbrott. Förromantiken, rötterna till 1800-talets romantik. Maximalt subjektivt, en utblick innifrån Werther själv. Alla brev är skrivna av Werther, han ser ingen objektiv realitet. Han har flytt ut på landsbygden för att skapa sin egen verklighet. Han blir som en symbol för den alienerade konstnärens - som flyr in i sig själv. Och den kvinna han förälskar sig i - Lotte - är en fantasiskapelse i hans inre. Han ser inte henne som hon är, han ser sin egen önskedröm. När han till slut inser att hon inte är hans fantasfigur, utan lever i samhället med sina uppgifter där - då tar Werther sitt liv. Det finns ingen plats för honom i det borgerliga livet, där människor arbetar för brödfödan...
Den här individualismen dök upp i Engelsk poesi tidigare än på andra håll. Fler och fler dikter omnämner 'vanliga' människor. Tidigare ansågs endast hjältar och kungligheter vara värdiga att uppträda i allvarligt menade verk, med 'höga' ämnen. Att det råder en ny syn på människan är tydligt och klart. Även små människor drabbas av tragedier. Och även om man bara slitit på åkern hela livet - så är det inget att se ner på. För inför döden är vi alla lika små, ingen ära kan vi ta med oss (Thomas Gray), likaväl som inga rikedomar.
Mest nyskapande av alla var naturligtvis William Blake, som skapade helt nya ämnen, och som konstnär ofta kombinerade bild och ord. Hans dikter är ofta fyllda av en ny naivitet, skrattande barn och en sorts 'New Age' andlighet. Panteismen som bryter av mot den kollektiva kyrkan och blir mer personligt andlig.
Just nu gräver vi i svensk lyrik - Nordenflycht, Kellgren, Lenngren, Thorild, Lidner ....