Vinden vände bladen - Elin Wägner (1947)

Och så har jag då äntligen fått tillfälle att läsa om Elin Wägners mästerverk Vinden vände bladen. Jag skrev det 4 januari, att jag ville läsa om den när jag fick tid över. Vårterminens slut-tenta lämnades in 7 juni. Jag har sedan dess varit delvis helt utpumpad, dränerad, men också frustrerad över den ovana bristen på tankemässiga aktiviteter. Trädgården har pockat på uppmärksamhet. Mycket ogräs att ta hand om så här års. Blev i höstas äntligen av med en stor hög med bräder (ca 3 x 6 m), skräpvirke som ockuperat marken i så pass många år att allt gräs och även ogräs utplånats. Så nu har jag tagit chansen och skapat en ny stor blomsteryta. Jag vägrar ha med svårarbetad gräsmatta. jag vill ha blommande växter, så detta fick bli platsen. Har flyttat en del växter från andra rabatter där det blivit trångt, frösått och även köpt några nya plantor. I mellanrummen får det bli klöver så länge. Det är näringsrikt för jorden och bör motverka invasioner från ogräs.

Men tillbaka till Elin Wägner. Romanen är 523 sidor och lättläst - men ändå inte. Den är så rikt och välfylld. Så denna gång läste jag bara 1800-1900-talsavsnitten. Eftersom jag just avslutat den är det just den avslutande begravningsmiddagens om upptar mitt sinne - med beundran. Samalet flyter mellan de olika människorna, och allt blir så levande och äkta. Visserligen förutsätter förståelsen att man läst boken och känner människorna. Men ändå. Varje karaktär blir så levande, via ett fåtal ord, någone nstaka replik.