Prästkappan - Sven Delblanc (1963)

Har just läst en roman med ett fabulerande i högform, Sven Delblancs Prästkappan : en heroisk berättelse från 1963. Berättelsen tilldrar sig i Preussen åren 1784-85 med en mycket levande 1700-talskänsla, en pikareskroman åt Voltaires håll, oerhört grotesk i sina detaljer, vilket får mig att associera till Swifts Gulliver. Delblancs doktorsavhandling rörde 1700-talet och det är uppenbart i den tidskänsla han arbetar fram sida upp och sida ner. Och jag menar då kulturell, litterär tidskänsla, mer än 'historisk sanning'.

Groteskerier och våld. En episod mot slutet som talar om ett barnamord väcker insikten om närheten till andra världskrigets utrotningsläger. Då är det inte längre läge att skratta åt eländet. Det är inte heller 1700-talet som är huvudsaken. En uråldrig Fredrik den Store, Preussens kejsare, förklarar cyniskt att människor alltid är beredda att skratta åt äldre tiden, och menar att 'dom' är groteskt våldsbenägna, men alls inte beredda att se detsamma i sin egen tid. En tydlig vink åt 1900-talet, samtiden.

Ett tema är maktens inverkan på människor. Hur de flyr undan överheten. Och i allt det här är kvinnor endast sidofigurer, sexuella offer - återigen - oavsett samhällsklass har kvinnorna inte någon makt att råda över sig själva. Men som alltid - makt korrumperar. Prästkappan, som sett ner på överheten - samtidigt som han suktat efter att få bli 'en stor man' - visar sig i slutänden, på klassiskt deus-ex-machina-sätt vara av högre börd än han kunnat gissa, av kunglig ätt, men i hemligt gifte, varför han utplacerats i en skräddarfamilj, som fadern ägnat 30 år åt att återfinna. Sonen är nämligen ensam arvinge.

Den okända höga börden kan tyckas vara ett konventionellt knep, men används här för att visa hur makt korrumperar. Den frihetsälskande ungdomsrevoltören har inte minsta problem att inta sin tidigare 'avskyvärde tyranniske' faders position. När man befinner sig på toppen är den rollen inte längre lika avskyvärd, kan det synas. Vilket också naturligtvis är menat som en känga åt 1900-talets revolutionärer ... som gärna parkerade sig på maktens översta trappsteg.