Ännu en brottshistoria av Dürrenmatts som är helt klart mer 'psykologisk' än 'lösning'. Kommissarie Matthäi blir helt fixerad vid att fånga mördaren, åsidosätter hela sin karriär och blir väl galen på kuppen. Var det verkligen för att han 'tvingats' lova det döda barnets mor att fånga den skyldige? Eller något annat snedvridet enkelspårigt inom honom själv?
Han finner aldrig den skyldige. Ett huvudtema tycks vara att verklighet och fiktion är två oförenliga storheter. Modernismen brottas verkligen emot den mänskliga lusten att få höra eller berätta 'en god historia'. Kampen mot det tillrättalagda, ända tills det blir obegripligt varför man vill berätta historien.
I synnerhet i detta fall när det mot slutet visar sig att under alla år som kommissarien jagar brottslingens skugga, och till slut blivit galen av sin bristande förmåga, så var mördaren redan död - dödad i en trafikolycka. Kan inte det trots allt tolkas som ett moraliskt ställningstagnade, att låta 'Gud straffa' den skyldige den snabba vägen?
Denna historia ger en mycket märkliga eftersmak...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar