Hjärtblad - Aino Trosell (2010)

Den förra roman jag läste av Aino Trosell, En gränslös kärlekshistoria, beskrev kvinnorna historia i hennes släkt under 1900-talet. I Hjärtblad har hon tagit ett steg bakåt och skildrar vandringskullornas liv under andra halvan av 1800-talet. Den utpräglat realistiska stilen, så långt från romantik man kan komma, känns igen även i denna. Stilen är närmast 'naturalistisk', vilket dessutom hade sin storhetstid just under den tidsperiod hon skildrar.

Huvudperson är Hulda, från Malung, en mycket driftig flicka, som vi får följa från missväxt och svält 1866-67. Hulda, som de flesta på den tiden, fick börja arbeta redan som barn. Huvuddelen av berättelsen rör sig under 1870-talet, Huldas arbetsliv under den tid vi idag skulle kalla 'tonår', men som då var ett hastigt påkommet vuxenliv. Ett mer eller mindre enahanda arbetsliv, som i sin naturalistiska stil kunde ha blivit långrandig med allt arbete och slit...

Om det inte vore för alla bihistorier, via karaktärernas strida ström av skvallerhistorier och andra mer eller mindre drastiska historier ur livet. Trosell infogar allt detta muntliga berättande på ett lysande sätt. Historier om död och olyckor och missär, och ett och anant skråck och skrömt, allt som människorna i bygden mött eller bara hört talas om.

Jag får en känsla av äkthet i dessa  berättelser, att Trosell måste ha inämtat just vad folk brukat berätta, på den tid radio och TV ännu inte existerade, och i en miljö där böcker var en lyx. Allt detta berättande, verkligt eller sagor, eller många gånger medvetna skräckhistorier, bräddar romanen till ett djupare intresse. En närvaro i den tid som då var, livet i den stora tystnaden, fylld av endast arbete.
Jag kan tänka mig att Trosell har samlat på gamla hörsägen, eller läst gamla tidningsnotiser, eller hur hon nu skapat dem. Men äkta känns det.

Romanen skildrar härmed också samhällsutvecklingen, som alltså börjar i skogsjordbrukstrakter, och länge förblir sådan, med bara folkskolan som en kil in av kunskap. Hulda blir också så pass vän med skolläraren, utskrattad på grund av sin ofärdiga kropp, som låter henne låna romaner. Och hon läser och börjar drömma. Hon förälskar sig och tror i det längsta på sin kärlek, trots alla svårigheter att hålla liv i den på distans, så som deras arbetsliv tilldrog sig, med ständigt kovallande och vagabonderande.

Men så hamnar Hulda i Stockholm i ett välbeställt hushåll, och som den arbetsamma kulla hon är, van att ta i sedan barnsben, får hon jobba nästan dygnet runt med ett otal arbetsuppgifter under deras vintersäsong i staden. Att hon sedan efter bara något år mirakulöst avancerar till husfru, redan innan hon lämnat tonåren, känns inte längre lika realistiskt. Inte heller att hon snart också blir gift med 'Herrn' (efter en tid som älskarinna), sedan hans hustru, medelklasskvinnan som aldrig fått lära sig laga mat eller sköta några tyngre sysslor.

Denna stora omvälvningen i Huldas liv kommer 1879, samtidigt som Eldkvarn brann på Kungsholmen. Trosell har plötsligt lämnat den kullornas värld hon är så insatt i, coh velat vidga romanen, med en mer pramatisk skildring av den större samhällsutvecklingen, med 1880-talets feminism och socialdemokratiska framväxt. Men eftersom det inte är huvudtonvikten i romanen, fördjupas den inte heller tillräckligt, utan romanen känns plötsligt splittrad.

Hulda blir olycklig i staden, instängd i hemmet, under 1880-talet, utan meningsfullt arbete. En romantisk verklighetsfrånvänd historia blir den dock aldrig. Men kortfattat beskrivet.

Och en än mer kortfattad slutkläm, blir det när Hulda så lämnar Stockholm och maken (som redan funnit en ny älskarinna att roa sig med), för att börja arbeta inom Wilhelmina Skoghs framväxande hotell-imperium. Henne kan man läsa om på wikipedia, återigen något som bottnar i verkliga förhållanden, och vilket också låter Hulda återvända till Dalarna, låter henne kavla upp ärmarna och vara med att bygga upp det nya Sverige, med tåg och hotell och så småningom industrier.