Tess är fattig och oskuldsfull, men med en livfull energi, som i det längsta inte låter sig duperas. Men väl inympad i henne finns en orubblig ödestro, att hon hör hemma på samhällets botten, och inte kan göra något åt det. Men hon är osentimental och arbetar i det längsta med obruten energi. När hennes far får veta att han är ättlig i rakt nedstigande led till den utdöda adelssläkten d'Urberville (förvanskat till Durbeyfield) växer hans hybris. Det dagliga slitet blir honom ovärdigt, både han och hustrun är svaga för alkohol, så familjen förfaller. Men jordnära Tess låter sig inte förföras av fina etiketter. När fadern sover ruset av sig och Tess tvingas sköta faderns sysslor, där deras enda häst i en olycka, när hon somnat vid tömmarna. Skuldkänlslor får Tess att lyda föräldrarnas uppmaning att söka upp den rika änka som de uppfattar som avlägsen släkting, för att söka sympati och stöd.
Tess är för stolt för att tigga och vet inte att änkans make, Mr Stoke, aldrig tillhört släkten d'Urberville, utan bara antog namnet för att bättra på sina anor. Tess möter först sonen Alec, som låtsas villig att hjälpa och anställer henne som hönsskötare, i förhoppningen att få sexuellt utbyte med vackra Tess. Hon tycker att han är obehaglig och står emot i det längsta, men Alec är påstridig och tar henne slutligen med våld.
Tess flyr hem till föräldrarna och föder ett barn, utan Alecs vetskap. Hon strävar på som den ogifta mor hon blivit, älskar sitt barn ömt - det finns ingen synd i modersrollen, gift eller inte - men samtidigt isolerar hon sig från grannarna och accepterar sitt öde som socialt utstött, 'den fallna kvinnan'. Här blir Tess kluvna karaktär mycket tydlig, mellan det skamfyllda sociala stigmat utstötta, jämfört med den självutplånande Madonnans moderskärlek. Hon bär barnet med sig när hon arbetar med höbärgning och annat, men håller sig kysk undan varje kontakt med män, bränd av sin erfarenhet. Madonna/Hora - i längden en ohanterlig dubbelmoral.
Trots hennes omsorger tynar barnet bort och dör. Två år efter våldtäkten får Tess chansen att börja om, nu som mjölkerska i en by flera mil hemifrån. Hon är duktig och blir uppskattad. Ingen vet att hon fött ett barn som ogift. På mjölkgården finns lärlingen Angel Clare, fritänkare och prästson, som hellre arbetar praktiskt än går i sin fars fotspår. Angel beundras av mjölkerskorna, som ser honom som socialt ouppnåelig. Angel förälskar sig i Tess, men hennes hemlighet gör att hon ser sig själv som ovärdig sonen till en bokligt lärd prästfamilj. Angel kan aldrig gifta sig med en 'fallen kvinna'.
Angel ger sig inte och vill inte lyssna till vad Tess varit med om. Inte förrän inför bröllopsnatten, efter vigseln, när Angel själv vill avbörda sig sina egna tidiga sexuella erfarenheter, känner Tess att de är 'likvärdiga', att hon vågar berätta för fritänkaren Angel att hon också förlorat oskulden och fött ett barn. Men där blir det tvärstopp. Angel ser ingen likhet. Någon bröllopsnatt blir inte av. Hur än hövisk Angel är mot kvinnor, kan han inte se Tess som en människa likvärdig honom själv. Oskulden han förälskat sig i, framstår nu som oren. Som prästson kan han inte skilja sig men vägrar att dela säng med en så skändad kvinna, så han flyr till Brasilien, för att köpa sig en farm, men blir lurad och insjuknar i djungelfeber. Angels beteende är höjden av viktoriansk dubbelmoral, med olika regler och värden för män och kvinnor.
Tess, nu dubbelt övergiven och skamfylld, försöker klara sig helt själv, för stolt för att tigga om hjälp, varken av svärföräldrarna hon aldrig vågat söka upp, eller belasta sina egna fattiga föräldrar. Hon sliter sig igenom en lång svår vinter, med allt tyngre arbeten, på gränsen till svälts. Då stöter hon åter ihop med Alec, som får höra om deras döda barn och ser det som ett tecken att hon ska vara hans älskarinna. Tess stretar emot i det längsta och skriver slutligen ett brev till maken Angel i Brasilien och ber honom förlåta henne och komma hem, så hon slipper gå under inför frestelsen att välja den 'lätta vägen' till mat och husrum.
Men när Tess far dör och hennes mor och alla yngre syskon ställs på bar backe, känner sig Tess åter skyldig till att modern och syskonen stöts ut ur samhället, trots att hennes öde helt styrts av hur hennes far, Alec och Angel agerat mot henne. Tess och hennes mor saknar nu helt uppehälle, vilket bryter ner hennes motstånd, när Alec tvärsäkert hävdar att Angel aldrig kommer att återvända till henne. Enda alternativet är att bli Alecs älskarinna.
Men Angel återvänder kort därefter, sedan hans umbäranden i Brasilien fått honom att äntligen börja släppa på sina gamla fördomar. När Tess möter den förändrade Angel, blir hon så vansinnigt arg på Alecs hån och lögner och sorglösa lek med hennes liv, att hon utan att betänka sig genast sticker kniven i honom så han dör. Tragedin är fullbordad.
Dock får Tess och Angel nu äntligen sin smekmånad, det gläder mig att romanen inte bara slutar med elände. Tess går visserligen in i psykisk förnekelse, men hon och Angel söker först skydd i en skog och sedan i ett öde hus. Men det är ingen allvarlig flykt. Tess vet att rättvisan kommer att hinna i kapp henne, hennes ödestro sviktar aldrig. Hon låter sig gripas och avrättas, helt på det klara med att den som mördar måste få sitt straff. Men innan dess får hon äntligen uppleva någon månad med kärlek och ömhet.
Thomas Hardys roman visar alltså upp sin tids dubbelmoral, hur män och kvinnor får leva efter olika regler. Romanens delar är uppkallade efter de olika stadierna i Tess' liv, första delen ("The Maiden") handlar om hennes oskuldsfulla ungdom, andra delen om hur hon förlorar oskulden osv. Femte delen heter "The Woman Pays" - även när kvinnan är offret får hon betala för vad som drabbat henne. Tess kan aldrig 'förlåtas' hur än många positiva kvaliteter, som arbetsvilija och omtanke, hon kan visa upp. Men hon är så indoktrinerad av samhällets förakt att hon passivt accepterar det.
Men positivt är att Hardy inte låter Tess ge upp och ta livet av sig, som så många andra författare vid den här tiden, som inte lyckades bryta sig ur de tankemönster som begränsade kvinnors liv. Hon må vara fatalistisk passiv, men när hon inser vem den verklige förrövaren i hennes liv är, då ger hon efter för alla undanstoppade känslor som kommer upp till ytan och mördar honom hellre än att vika sig en gång till. Och därefter tar hon sitt straff, med värdighet, hon slutade vika sig för sin 'mobbare'.
Hardy skapade det fiktiva landskapet Wessex, nära kalkerat efter sydvästra England, (främst Dorset) och en modell Hardy kunde betrakta uppifrån. Där placerade han ut alla sina romaner. Landskapet och de olika karaktärerna bildar en minnesbank över det lantliga England på väg att försvinna med industrialiseringen. Romanen innehåller en mängd subtila detaljer som tecknar den pågående samhällsförändringen, från landsbygd till industri.
I slutet av romanen omtalas urbaniseringen. När det lägsta lantarbetarskiktet blir av med både arbete och bostad, och flyttar till industristäderna, de försvinner kunderna för byarnas ryggrad (smeder, snickare, bagare etc), som då också tvingas flytta efter till städerna. De urgamla byarna avfolkades.
Hardy tror inte på att människor frivilligt skulle flytta till städerna, han jämför den 'tendensen' med vad som tvingar vatten att rinna i uppförsbacke (the tendency of water to flow uphill when forced by machinery), det är maskiner som tvingar människor, likt vattnet, bort från deras naturliga landskap och livsförhållanden. Romanen visar lantarbetare som sliter hårt för att tjäna jordbrukets nya maskiner, men som ökade takten och gjorde arbetet monotont.
Att karaktärerna främst fotvandrar, och i enstaka fall har tillgång till häst och vagn, gör även små avstånd oöverstigliga. Men järnvägen, industrialismens ryggrad, finns redan, om än i periferin. Vid ett tillfälle får Angel och Tess i uppdrag att köra till tåget med den mjölk som skall transporteras till London. Tess begrundar hur den mjölk de ägnat timmar åt att ta fram, nu ilar in till London, att drickas av människor som kanske aldrig ens sett en ko!? En av alla levande insiktsfulla detaljer som Thomas Hardy skapade.
Tess blir aldrig abstrakt. Hon är trovärdig i sin stolta envishet likaväl som i sin maktlösa passivitet.
Tess of the d'Urbervilles tragedi är också psykologisk, genom de inre konflikter hon tvingas stångas med. Eller snarare aldrig stångas med, ytan accepterar som en genetisk inympning hon inte kan ändra på.
Hur än försiktigt Hardy behandlade det kontroversiella temat kvinnlig sexualitet i Tess of the d'Urbervilles fick han utstå mycket kritik. Det var ett hett ämne under 1800-talets borgerliga industrialism. Viktorianerna var vana vid att läsa om 'fallna kvinnor' som fick lida och dö.
Men Hardy ville att vi ska sympatisera med Tess, trots hennes 'synder'.
Nästan roman han skrev, fyra år senare, Jude the Obscure, blev så häftigt kritiserad att han helt slutade skriva romaner. Låter som något värt att läsa och begrunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar