Raymond Carver (noveller 1982)

Den amerikanske författaren Raymond Carver (1938-1988) är mest känd för sina noveller som man utgav på 1970-80-talet. Jag har just läst samlingen What we talk about when we talk about love (1982) som innehåller 17 korta noveller. Andra kända samlingar är Will you please be quiet, please? (1976) och Cathedral (1984)

Novellerna är minimalistiskt gestaltade scener, vardagsrealism hos fattiga och lägre medelklass. Texten fokuserar främst på människornas korthuggna sätt att uttrycka sig. Deras liv är tomt och andefattigt, till synes meningslöst, fragmentariserat. Ångesten ruvar runt höret, ett möjligt hot om våld som karaktärerna försöker ignorera. Det stammar ur kontaktlöshet och emotionell avstängdhet och lyfts aldrig upp ur det omedvetna. Vi serveras ingen sens moral eller förklaring, bara scener, dialoger, att ta in. En postmodernistisk kontaktlöshet.

1993 gjorde Robert Altman sin film Short Cuts, byggd på nio noveller och en dikt ur Carvers produktion. Altmans film är en tolkning, och fritt återanvändande av en mängd karaktärer, som han flyttar till Los Angeles gråa förorter. Filmen är sprängfylld av duktiga skådespelare som vävs samman, går ut och in ur varandras liv, som en grov väv, utan att någonsin komma i någon emotionella kontakt med varann.

Jag minns filmen mycket tydligt - fascinerades av vandrandet mellan scenerna, att jag som tittare såg samband som ingen av karaktärerna någonsin själva blev medvetna om. Hur allt hängde ihop och hur de ändå aldrig samarbetade, helt saknade gemensamt mål. I stället är de alla offer för slumpen, ett helt obegripligt öde, ett postmodernt andefattigt liv.

Jag förstår att Altman ville göra film av alla dessa gestaltade karaktärer, för dialogerna är filmiskt återgivna, liksom talet mer ljudenligt än litterärt. Ändå är film och noveller inte samma sak. Carver skrev korta noveller, lätta att läsa en munsbit i taget. Med möjlighet att trots all tomhet fundera över ett bakomliggande etiskt dilemma, hur än svårt karaktärerna har att medvetet ta in detta. Altmans film däremot skapar en hel samhällsväv av personer som tycks sakna egen vilja eller kreativ förmåga.

Novellerna ger en deppig återblick på ett tomt samhälle som tappat tro och mening.