Stefan Einhorn skrev 1998 den religionsfilosofiska boken En dold Gud, och därefter några till mer essä-artade böcker kring sammanhängande teman som medmänsklighet och andlig visdom - alltså inte religiösa böcker i sig, utan mer om vägen till fredlig mänsklig samexistens.
Ska man bara läsa en bok av Stefan Einhorn så rekommenderar jag Den sjunde dagen (2003). Det är för mig en pärla, en utmärkt sammanfattning av många tankarna i hans följande böcker (Konsten att vara snäll, 2005, Medmänniskor, 2007, Vägar till visdom, 2009).
Jag hann läsa ut hela Den sjunde dagen, innan jag i efterordet fick förklarat att hela texten var fiktiv, så övertygande var det självutlämnande upplägget kring dessa etiska samtal mellan fadern och sonen, i slutet av faderns liv, att jag snarast tagit den till mig som självbiografisk. Kanske inte så konstigt med tanke på hans egen medicinska bakgrund, och naturligtvis böckerna nämnda ovan, som han skrev senare, men jag läst tidigare. Sedan 2011 har han tydligen helt övergått till skönlitteratur, men de böckerna vet jag inget om.
Den sjunde dagen filosoferar i alla fall kring mänskliga egenskaper som är nödvändiga för en fredlig samexistens, ja för mänsklighetens överlevnadsförmåga. Ödmjukhet, etik, visdom, sanning, kärlek. Människan uppgift i jordelivet. Och det är skrivet på ett så insiktfullt sätt, som en tidigt frö inför det mänskliga uppvaknande som är i full gång just nu, femton år senare.
Att vi måste förverkliga vår gudomliga potential, för att överleva som ras och ta hand om Gaia på bästa sätt. Och för detta krävs en inre visdom, ödmjukhet och öppenhet.
"Det är människans uppgift att fullborda skapelsen." För allas skull, som en medmänsklig drift.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar