Gitarr och dragharmonika - Gustaf Fröding (1891)

1891 var ett märkesår för svensk litteratur - debutår för två geniala värmlänningar, Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf. Båda oförändrat läsvärda. Och som landsbygdsromantik tillhör de min sommarläsläsning.

Frödings debut, Gitarr och dragharmonika, blev unikt framgångsrik för en diktsamling. Upplaga på upplaga sålde slut. Kritikerna var enigt positiva, men själv var han intagen på sjukhem, utan begrepp om sin plötsliga popularitet.

Samlingen inleds med en programdikt som förklarar titeln - dragspel som det folkliga, medan gitarren då ännu var mer begränsad till de högre samhällsklasserna. Samlingen blandar alltså det folkliga och det mer högstämda, högkulturella. Och att dessa motpoler symboliseras av instrument visar hur nära musiken Frödings texter ligger. Till Frödings genialitet hör den inneboende musikaliska rytmen, som gör texten så sångbar. Det känns självklart att associera till musik.

Diktsamlingens 61 dikter är indelade i fyra avdelningar, kring olika teman, varav den första heter just "Värmländska visor'. Inte bara de tonsatta dikter, som vi alla hört, sjunger i mitt inre. Alla Frödings texter smälter fram på tungan, och det var denna avdelning som kom folk att rusa till bokhandeln. 'Det var dans bort i vägen på lördagsnatten..."

Melodin finns i orden, framhäver dem, i fullständig harmoni. Som den dansare jag alltid varit, har rytmen alltid varit det primära för mig. Så till den grad att mer tillämpade ordvändningar, kan försvinna bakom en taktfast metern. Och då tacksamt sökt mig till modernisternas frigörelse från rim och meter. Hos Fröding uppstår aldrig det problemet. Ord, meter, rytm, alliterationer och rim, allt löper i harmoni med varann. Det är rent välljud och klara bilder som frammanas

Denna inledande avdelning har dessutom ett folkligt humoristiskt porträttgalleri, ibland raljant som om Prosten 'rund som en ost' och andra mer udda krumelurer. Erk och Maja, och de trätande Jan Ersa och Per Persa, är på ständig visit i diverse korsord. Frödig såg de svaga människorna, drabbade av sociala orättvisor, och gestaltade dem alltid med inkännande medkänsla.

Men allt är inte Värmland hos Fröding, oftast växer hans gestalter utåt, som ringar på vattnet, ut i världen. Fröding läste ständigt och  mycket, Värmland blandas med internationellt kulturstoff. Det provinsiella bryts mot det exotiska, eller antika klassiker eller Bibelns historier, gör det närliggande mer allmängiltigt. I synnerhet i sista avdelningen, 'Likt och olikt', gör han virtuosa stilimitationer på  klassika texter. Mycket av dessa är texter som inte längre läses, och därför blir svårare att relatera till idag. Men i annat, som när Bibelns Höga visa utspelar sig bland granarna i den Värmländska skogen, det lever än idag, friskt och förföriskt.

Staffan Bergsten berättar i sin bok om Gustaf Fröding (1999) även om hans släkt och syskon. Värmland var inte större än att de bildade klasserna, med familjerna Fröding, Lagerlöf och Tegnér var släkt med varann, och alla tagit del i tränäringens uppgång och fall under andra halvan av 1800-talet. Fröding drömde sig tillbaka, intresserad av historien, förutom det rent litterära via Bibeln, det fornnordiska och Antiken, som avspeglas i hans texter.

Att välståndet ebbat ut, med träindustrins nedgång pga utländsk konkurrens, tolkade han på Antikens vis, som en allmän degenerering från den urtida guldåldern. Båda Gustafs föräldrar fick med tiden psykiska problem, ingen av hans fyra systrar gifte sig, ingen av dem fick barn. Hans familj ebbade ut. Redan som gymnasist fastnade han i alkoholismens garn, och kom aldrig ur det. Han såg sig själv som 'degenererad', förväntade sig inte annat än att dö psykiskt svag. Man kan fråga sig hur mycket psykisk sjukdom han egentligen led av, annat än just alkoholens nog så stora abstinensproblem.

Andra avdelningen heter 'Griller och grubblerier'. Även om Fröding gärna ironiserade över sig själv, för att ta loven av sina depressioner och tillkortakommanden, så fanns där också ångest och oro. Oro för saker vi idag inte tar så allvarligt på, som Fröding tog alltför allvarligt. Vissa av dikterna, t ex slutdikten om En fattig munk ifrån Skara. är dock underbart allmängiltigt inkännande.

Han var intagen på nervklinik många gånger - bland annat i ett helt år 1890. Utan tillgång till alkohol lyckades han sammanställa hela sin debutdiktsamling där. Med tanke på kvalitén, kan det itne ha varit något fel på hans psyke. Men så snart han skulle åka hem, försvann han in i alkoholens krogvärld, så pass att han hamnade på ett nytt nervhem, och inte var kontaktbar när hans epokgörande dikter utkom i maj 1891.

Jag har just börjat läsa om Gösta Berlings saga från samma år, Selma Lagerlöfs debut. Den boken handlar just om 'sagorna' kring Värmlands guldålder, träpatronernas guldålder, bruken och herrgårdarna, när de stod på toppen, men var på vippen att förlora vad deras driftiga anfädrar från tidigt 1800-tal skaåat. Det sägs att Frödings farmors bror, kallad 'den vandrande prästen' är förebild och inspiration till Gösta Berling, alkoholisten, den avsatte prästen, som lever på nåder med andra 'kavaljerer', parasiter på de få som ännu har pengar och driftighet.