Bengt Söderbergh (1925-2019) författare och översättare, flyttade tidigt till Frankrike och bodde sedan där fram till sin död. Ur sommarnattens famn (1991) är den enda av hans böcker jag läst, men det blir genast uppenbart att språk är ett huvudintresse.
'En annan', titulerar sig jag-berättaren, och låter som en fräck springpojke à la 30-talskomedi. Och det här är en barndoms och uppväxthistoria från 1930-talets Stockholm, men med invandrarfamiljer i högborgen - sydfranska, italienska, vitryska, amerikaner etc - vilket ger ett mycket globalt intryck, även via andra utblickar mot samtiden, det kokande årtiondet före andra världskriget.
Den stora behållningen är den språkliga uppfinningsrikedomen. Och förmågan att frammana 1930-talets Stockholm, genom en mängd disparata intryck och anspelningar, som ofta gör texten allomfattande, ja nästan kompakt, trots att mycket utelämnats och bara just anspelar.
Det finns femstjärniga avsnitt som gör mig lycklig, men ett visst splittrat upplägg, med mindre medryckande avsnitt, ner mot trestjärnigt, drar ner helhetsintrycket något. Men inte mycket. Det är en mycket läsvärd bok.
Men här är detta alldeles speciellt inriktad på språket som identitet. Och det är lustigt för nu har jag läst flera romaner från tidigt 1990-talet som just lekt med språk-blandningar. Och Söderberghs är den allra mest uttalade på det området. Att han dessutom bott i Frankrike större delen av livet tydliggjorde väl också den språkliga splittringen, men i denna roman kunde han utnyttja den som ett omvänt medel i sitt skapande. Genom att huvudpersonen är en pojke ur en fransk familj, men som länge hålls okunnig om sina biologiska föräldrar, växer upp i Stockholm, kan författaren använda sin erfarenhet som svensk i Frankrike, omvänt, med huvudpersonen som fransk i Sverige.
Huvudpersonen Charles, kallad Carlo av sin italienska granne, Kolja av vitryska grannar, och Kasko av alla övriga (svenskar) som missförstått hans mosters sa till honom, på franska, vid skolan. Redan här ser man alla splittrade identitetsmöjligheter.
Slutknorren blir att nu ska jag-berättaren sluta kalla sig 'en annan'. Han ska inte längre splittra sig via olika språk och fantasier. Han ska bli sig själv. Här blir det formen av vuxenblivandet. Visserligen är uppväxtskildringar ofta ett sökande efter sin egen identitet, men genom att det är ett så dominant drag i denna roman, skulle jag kunna föra samman den med 1980-talets identitetssökande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar