Alfhild Agrell (1849-1923), årsbarn med Strindberg, och även hon mest känd som pjäsförfattare på 1880-90-talen, gav plötsligt ut denna roman år 1904, hennes enda roman. En lite märklig hybrid, med både styrkor och svagheter. Svagheten är främst att jag bitvis har svårt att hänga med, när texten tycks bygga mer på dramatisk dialog, än på att ge mig tillräcklig information om vad som rör sig - både i karaktärerna och romanens idéer som helhet.
Romanen känns väldigt mycket som ett gränsverk, på gränsen till modernism. Prästen Åke, som är berättare, är en ung modern stockholmare, cyklist i knäbyxor, som hamnar i en ålderdomlig jämtländsk socken. Men den gamla 1600-talskyrkan är nerlagd och ersatt med ett nybygge, liksom prästgården som också är ett nybygge. Åke blir lite bresviken över detta, han har trots allt sökt sig bort från Stocksholm för att fördjupa sig i sitt kall.
I Jämtland möter han genast Margareta, som är en förandligad ung kvinna, allt annat än jordad, lever helt på inkännande känslor för sin omgivning, såväl människor som ting. Hon är talangfull violinist, men kvävs av noter och bävar inför en konsertkarriär. Hon vill i själ och hjärta bara improvisera, tolka i toner det hon känner inför omgivningen. Även hennes familj kommer från Stockholm, familjen Åkerlind, även om hon själv trivs bäst i skogen. Tycke uppstår, men för Margareta är det enbart andligt, en själarnas sympati, men Åke blir alltmer fascinerad av henne och får svårt att släppa taget om Margareta som trots allt är helt ogripbar.
När det gäller det andliga finns det mycket i den här romanen, som känns märkligt och svårbegripligt. Alltså lutar jag åt att tolka hela historien symboliskt passionsdrama, vilket på många sätt hör hemma vid sekelskiftet 1900. Men hela texten är som en snårskog av möjliga och omöjliga idéer. Oheliga motsättningar, som domedagspredikanten utan församling, den kringstrykande baronen som saknar allt utom sin titel, och den ateistiska naturmodern. Är det det titeln står för? 'Guds drömmare', de är passionerade men saknar rötter och hembygd att landa i. Den moderna alienationen är på väg med stormsteg.
Det roliga med den här nyutgåvan är att den i slutet innehåller recensioner av Oscar Levertin, Klara Johansson med flera samtida kritiker, men också en analys av en modern litteraturvetare, som ger flera möjliga ingångar till verket. Och inte behöver jag känna mig ensam när det gäller saker jag inte begripit i texten.
På ett sätt känns det att Agrell är mer pjäsförfattare än romanförfattare, för att texten bygger mer på dialog än beskrivningar. Men det är en märklig hybrid, av realistiska utvecklingsroman, med den jordnäre unge Åke, men å andra sidan svårbegripliga andlighet, där jag lutar mer åt de då nya psykoanalytiska idéerna, om dold undermedvetenhet. Någonstans är modernismen på väg, med allt djupare psykologiska kriser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar