Jag hittade Grottmannen i en rea-låda för 30 år sen. En vacker Delfinpocket med hög papperskvalitet. Men den blev inte läst förrän nu. På den tiden var det mycket prat om Delblancs Hedeby-serie, som filmatiserades. Tror aldrig jag såg alla delar, den fångade mig inte. Och när jag väl lästa Hedeby-böckerna blev jag än mer besviken. Så Grottmannen blev liggande, men jag visste att jag ville läsa den.
Nu har jag läst den - och om jag gillar den eller inte har pendlat fram och åter från första till sista sidan. Grottmannen är helt klart ett barn av sin tillkomsttid, 1970-talet. Både det som är bra och dåligt. På ett sätt är den en manlig variant av 'bekännelseroman', som många kvinnors romaner kallades på den tiden, Det socialrealistiska stod på schemat, och kvinnors texter tolkades ofta mer som självbekännelser, än kreativt skapande. Berättaren i Grottmannen, Sebastian Delfine, är av invandrad släkt, spyr ur sig ångest och svartsjuka och vilja att hävda sig. Han har 'förlorat sin son', och känner att hans släktlinje från Pisa i Italien kommer att dö ut. Notera att efternamnet, Delfine, kan översättas som 'Av slutet'.
Med 1970-talets globala kriser ökade invandringen, vilket ökade rasismen. Ändå retar jag mig mest på Delblancs i mitt tycke fördomsfulla sätt att skildra de 'italienska invandrarna', trots att familjen i romanen har blandade rötter, må vara att stamfadern är från Pisa, men stammödrarna är av dansk och svensk släkt. Däremot njöt jag av det språkliga tillskottet, när italienska ord/meningar vävdes in i testen, det uppfattade jag som äkta.
Romanen har några rottrådar tillbaka till Hedeby-serien, som väl leker lite med Delblancs eget ursprung. Den tilldrog sig på 30-40-talet, medan Grottmannen är någon dryg generation senare, dvs nutida 1970-tal, med återblickar till 60-talet, kanske även lite 50-tal. Man kan notera likheten mellan det italienska släktnamnet och författarens. Delblancs släkt har ju också ett blandade rötter, mellan sydfranskt, tyskt, kanadensiskt och svenskt. Men närmare likheter än rent principiellt ska man nog inte vänta sig, precis som med 'kvinnliga bekännelseromaner'.Däremot väver sig in i berättelsen en skarp satir över den samtida svenska kulturhierarkin, som börjar kännas som en nyckelroman, även om jag inte vet hur mycket sanning som speglas eller inte. Men många kända förnamn skrivs ut, så kan man tänka vad man vill. Mest galla spys över en person kallad Alex Sheitahn. Där visar Delblanc upp en mycket påtaglig frustration. Tonen här är mycket misogyn och jag får obehagliga vibbar som liknar skandalen kring Svenska Akademin i slutet av 2010-talet, men som ju hade rötter långt tillbaka. Obehagligt.
Förutom detta vill Grottmannen beskriva en passionshistoria, en hatkärlek, paret som varken kan leva med eller utan varandra. Kanske känner någon igen sig, själv kan jag inte säga att den förmedlar särskilt mycket insikter, men återigen det gestaltar all vånda som uppstod i 1960-70-talens försök att bryta gamla hämningar och regler. Problemet är att texten inte tar avstånd från våldet, utan tycks acceptera tiden i 'troglodyternas grotta' som något instinktivt och ursprungligt. För mig är detta en mycket otillfredsställande snedvriden syn på kärlek, ett säkert tecken på psykisk omognad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar