Små gudar : Skivvärlden 13 - Terry Pratchett (1992)

 Tredje boken från Skivvärlden jag läst. Den här gången en fristående historia på tema 'religion' och trossatser av olika slag. Själva grunden för skivvärlden är att den jorden är platt och uppbärs av en enormt stor sköldpadda som simmar genom universum. Men i just den här historien, befinner vi oss i Omnia, där prästerna ännu tror att världen är ett klot som snurrar runt solen, och säger sig dyrka guden 'Om'. Omnia styrs av ett hierarkiskt prästerskap, som liknar det mesta ur historiens förtryckande religioner, med (in)kvisition och tortyr i arsenalen. Den stora guden Om har dock krympt ihop till en mycket liten maktlös sköldpadda, eftersom nästan ingen egentligen tror på guden längre.

Som alltid lyckas Pratchett baka in det mesta inom 'ämnesområdet' i sin skapelse i Skivvärlden. Eftersom det är 'fantasy' så känns det mesta som medeltid, även om vi även får besöka filosofer som liknar antika greker. Det mesta rör dock maktkamp och krig mellan män, hierarkier på religiös grund. Och filosofiska tankar kring tro, av alla typer. Det är underfundigt. Men egentligen inte så roligt. Ämnet är för allvarligt. Det är mycket 'patos' i berättelsen. 

Men det finns inte en enda kvinna så långt ögat når. Bara präster, munkar, vakter, militärer. Och gudar så klart. De är viktiga. Frågan är varför gudar är viktiga? Och hur tro uppstår och försvinner. 

Att det inte finns några kvinnor med får mig att tänka på George Merediths essä, "An essay on Comedy and the uses of the Comic Spirit", en föreläsning han höll 1877, och som jag läst tidigare i år.  I den påtalar Meredith behovet av kvinnor, som på jämställd fot vågar säga vad de tycker - för att komedi skall uppstå. Han hade tagit Molière, mästaren i att skriva komedier, och där är det ju oftast de frispråkiga kammarjungfrurna, som är den främsta källan till åhörarnas behov att skratta. 

Nåväl. Terry Pratchett har även denna gång skrivit en söt historia, och tänkvärd. Han försöker plocka fram 'Etik' som ett viktigare begrepp, för att försöka bli av med våldet. Inte för att det är lätt...

Women in Love - D H Lawrence (1920)

Så har jag slutligen läst uppföljaren till The Rainbow (1915), om familjen Brangwen, där äldsta dottern Ursula till stor del blev huvudperson. Women in Love var klar 1916, men blev p.g.a. världskriget inte utgiven förrän 1920. I Women in Love fortsätter vi att följa Ursula, skollärarinnan, men även den yngre systern Gudrun, ung konstnär som blivit bildlärare i samma skola som systern. Men intresset boken igenom rör främst deras känslor kring kärlek och bekymmer männen Rubert Birkin och Gerald Crich. De är fyra helt olika personligheter med olika syn på livet, och brottas därför med varandra i anden, missförstår och smågrälar. 

Jag är fortfarande lika kluven, som inför förra boken. Romanen känns omständlig, stillastående. Jag har svårt att förstå karaktärernas idéer, tankar, märkliga psyken. Relationerna känns obehagliga, våldsamma, maktkamp och förtryck. Även människors dominans över deras tamdjur känns obehaglig. 

Läsningen gick långsamt, främst för att jag försökte förstå vad karaktärerna menar i sina diskussioner. Men nu tänker jag att det var onödigt, för när jag når slutet känner jag att författaren inte 'propagerar' för något särskilt synsätt. I stället har han velat spegla sin samtid. Handlingen pågår åren före världskriget, men världen var orolig och stod på randen till krig och revolutioner och omvälvningar. Så texten blir ett försök till collage över samtiden. Och det var inten rolig tid att leva i. 

Via olika personer av olika karaktär och med olika åsikter om livet, får vi en rad olika synvinklar, ofta med inspiration från en mängd nya tankar. Alltifrån Nietzsche och annan hjältedyrkan, till hopplöshet kring människors framtid, en själlös tid, gudlös, meningslös. Många sökte sig bakåt, till primitivism, människan som djur, regredierar vi? Förvirring, finns själen? Vad är skönhet? Finns kärlek? Eller är det bara krampaktiga symbiotiska behov, ett utslag av rädsla? Leder människans utveckling till hennes undergång? Här liksom i andra böcker från samma tid, väcks tvivel om mänskligheten, kanske bör en mildare djurart få ta över ledarskapet?

De diskuterar och missförstår varann hela tiden. Och även sig själva, då deras känslor och behov ständigt skiftar. Trögheten i texten tycks komma av att den verkar byggd kring en rad tablåer, scenbilder, arrangerade bara för att föra fram deras diskussioner. Ursula och Birkin är de mildare karaktärerna, som kan tänka sig kärlek och själsliga nivåer, även om även detta haltar fram och tillbaka. Men Gertrud och Gerald tycks mer representera en animal primitivism, som oftast känns obehaglig. Vi får se dem kämpa och ta makten över hästar, kor, en stor och stark, men rädd kanin. 

Vid ett tillfälle kör Birkin sin bil, med Ursula som passagerare, och hon ser på honom från sidan, och jämför honom med antika Egyptiska faroner, eller gudar. Det får mig att tänka på tidens moderna konst, kubismens fyrkantighet. Mycket var inspirerat av kolonialtiden i Afrika, med nya idéer, och nya konstriktningar. Allt tycks mig inbakat i undertexten. Där finns ett underliggande dödstema, ett mörkt stråk, som låg i tiden.

Alla karaktärerna har sina stunder av supermänniska, som Birkins gudaglans, några ögonblick här och där. Ögonblick av glimmande triumf, som Gudrun på Café Pompadour, där hon för sig som en drottning när hon triumferar över de mobbare (som förtalat Birkin). men alla är de vanliga unga människor som gör misstag, och missförstår, och omvärderar, och inte vet vad de själva vill. Känslorna fluktuerar. men jag saknar utveckling, de är mer statiska arketyper, med märkliga psyken i mina ögon. En stillastående charad, konstutställning. Och att alla tankar upprepas, ofta i samma mening, åtminstone i samma stycke, minst tre gånger, gör texten tjatig, och dubbelt så lång som den behövde ha varit. 

Det är synd, för det finns gnistor som väcker mitt intresse. Och boken är kulturhistoriskt intressant, och ett experiment i att finna en modernare romanstil. Ett försök att gestalta människor som inte är stöpta i samma form, inte färdiga, utan vill vara i ständig rörelse. Men jag är som sagt kluven. 

The PowerBook -- Jeanette Winterson (2000)

Ett potpurri av små texter, sammanbakade, men blir till slut varken hackat eller malet. Trots ramberättelsen som ska knyta ihop mixturen. Med tanke på hur datorerna exploderade ut till allmänheten under 1990-talet, får jag väl räkna det här till ett experiment över den nya tiden, interaktiv cyberspace, då något nytt - idag vår vardag. Lite meta-text är det, förflackad interaktivt skapande?

Det är en gles snabbläst text, som inte ger mig något. Tyvärr, för jag har uppskattat alla tidigare böcker jag läst av Winterson. Den här kommer jag att glömma, inget jag kan grunna över, bara ytliga självklarheter, eller saker som inte stämmer i min världsbild. Undrar lite om hon hade bråttom att få ut en text och därför malde ner alla möjliga idéer som legat och skräpat, fast det mesta känns som återanvänd inspiration från olika håll. Inklusive Orlando, som jag tyckte mig känna av betydligt starkare och meningsfullare i den förra boken jag läste av Winterson, 'Written on the body'. Läs hellre den.