Så har jag slutligen läst uppföljaren till The Rainbow (1915), om familjen Brangwen, där äldsta dottern Ursula till stor del blev huvudperson. Women in Love var klar 1916, men blev p.g.a. världskriget inte utgiven förrän 1920. I Women in Love fortsätter vi att följa Ursula, skollärarinnan, men även den yngre systern Gudrun, ung konstnär som blivit bildlärare i samma skola som systern. Men intresset boken igenom rör främst deras känslor kring kärlek och bekymmer männen Rubert Birkin och Gerald Crich. De är fyra helt olika personligheter med olika syn på livet, och brottas därför med varandra i anden, missförstår och smågrälar.
Jag är fortfarande lika kluven, som inför förra boken. Romanen känns omständlig, stillastående. Jag har svårt att förstå karaktärernas idéer, tankar, märkliga psyken. Relationerna känns obehagliga, våldsamma, maktkamp och förtryck. Även människors dominans över deras tamdjur känns obehaglig.
Läsningen gick långsamt, främst för att jag försökte förstå vad karaktärerna menar i sina diskussioner. Men nu tänker jag att det var onödigt, för när jag når slutet känner jag att författaren inte 'propagerar' för något särskilt synsätt. I stället har han velat spegla sin samtid. Handlingen pågår åren före världskriget, men världen var orolig och stod på randen till krig och revolutioner och omvälvningar. Så texten blir ett försök till collage över samtiden. Och det var inten rolig tid att leva i.
Via olika personer av olika karaktär och med olika åsikter om livet, får vi en rad olika synvinklar, ofta med inspiration från en mängd nya tankar. Alltifrån Nietzsche och annan hjältedyrkan, till hopplöshet kring människors framtid, en själlös tid, gudlös, meningslös. Många sökte sig bakåt, till primitivism, människan som djur, regredierar vi? Förvirring, finns själen? Vad är skönhet? Finns kärlek? Eller är det bara krampaktiga symbiotiska behov, ett utslag av rädsla? Leder människans utveckling till hennes undergång? Här liksom i andra böcker från samma tid, väcks tvivel om mänskligheten, kanske bör en mildare djurart få ta över ledarskapet?
De diskuterar och missförstår varann hela tiden. Och även sig själva, då deras känslor och behov ständigt skiftar. Trögheten i texten tycks komma av att den verkar byggd kring en rad tablåer, scenbilder, arrangerade bara för att föra fram deras diskussioner. Ursula och Birkin är de mildare karaktärerna, som kan tänka sig kärlek och själsliga nivåer, även om även detta haltar fram och tillbaka. Men Gertrud och Gerald tycks mer representera en animal primitivism, som oftast känns obehaglig. Vi får se dem kämpa och ta makten över hästar, kor, en stor och stark, men rädd kanin.
Vid ett tillfälle kör Birkin sin bil, med Ursula som passagerare, och hon ser på honom från sidan, och jämför honom med antika Egyptiska faroner, eller gudar. Det får mig att tänka på tidens moderna konst, kubismens fyrkantighet. Mycket var inspirerat av kolonialtiden i Afrika, med nya idéer, och nya konstriktningar. Allt tycks mig inbakat i undertexten. Där finns ett underliggande dödstema, ett mörkt stråk, som låg i tiden.
Alla karaktärerna har sina stunder av supermänniska, som Birkins gudaglans, några ögonblick här och där. Ögonblick av glimmande triumf, som Gudrun på Café Pompadour, där hon för sig som en drottning när hon triumferar över de mobbare (som förtalat Birkin). men alla är de vanliga unga människor som gör misstag, och missförstår, och omvärderar, och inte vet vad de själva vill. Känslorna fluktuerar. men jag saknar utveckling, de är mer statiska arketyper, med märkliga psyken i mina ögon. En stillastående charad, konstutställning. Och att alla tankar upprepas, ofta i samma mening, åtminstone i samma stycke, minst tre gånger, gör texten tjatig, och dubbelt så lång som den behövde ha varit.
Det är synd, för det finns gnistor som väcker mitt intresse. Och boken är kulturhistoriskt intressant, och ett experiment i att finna en modernare romanstil. Ett försök att gestalta människor som inte är stöpta i samma form, inte färdiga, utan vill vara i ständig rörelse. Men jag är som sagt kluven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar