Min favorit av det jag läst av författaren, hittills. Visst var 'The Great Gatsby' bra, men mest som symbolbild för den amerikanska drömmens baksidor. Den här kändes mer sårbart och själsnära.
Efter två års äktenskap, bara 25 år gammal, skriver han den här insiktsfulla betraktelse över förälskelse och äktenskapliga drömmar, alkoholism och ekonomiska problem. Och det handlar om hans generation, och tilldrar sig 1913-1921. Paret i romanen gifte sig 1914, författaren inte förrän 1920. Romanen rör alltså 1910-talet, ställer äktenskapet som parallell till kriget. Först mullrar kriget bara i tidningarna, främst drömmar båda sidor om stordåd. Och äktenskapet frodas som en romantisk dröm om ett liv i lyx och resor, att få leva New Yorks lyx som drömmen om den brittiska överklassens lyx och resor till Italien, att få insupa kultur i frihet, leva på räntor utan att behöva arbeta, men i kulissen finns redan alkohol och svartsjuka.
Men 1917 dras även USA in i kriget, samtidigt har det unga parets problem tilltagit, problemen med alkohol och ekonomi ökar. Hemingway kallade de unga på 1910-talet för 'den förlorade generationen'. Fitzgeralds 'Jazzålder' började alltså redan på 1910-talet, årtiondet före det glada 20-talet, då USA skulle komma att växa till supermakt. Anthonys farfar, som ser fram mot ett alkoholförbud (infördes juli 1919) chockas inför en spritmättad fest hemma hos sonsonen, och gör honom genast arvlös. Det är möjligt att farfadern påverkats av sin tjänstestab som får ta över de trettio miljonerna i stället för Anthony. Alltså ekonomiska intriger. Deras lyxliv blir omöjligt. I USA måste man vara smart, det räcker inte att kopiera brittiskt adelskap. Den amerikanska drömmen förutsätter smart affärsverksamhet, och det passar inte Anthony och Gloria, de har hittills alltid fått allt serverat.
Apropå alkohol, Fitzgerald hade själv stora problem med den, men noterar det faktum att 'förbudstiden' inte ledde till mindre alkohol. Tvärtom blev det en statusfråga, att lyckas skaffa den. Hade man fest hemma måste man kunna bjuda på alkohol, det blev det viktigaste, tvärtemot myndigheternas målsättning. Men det finns också karaktärer i romanen, som faktiskt slutar dricka. Som vanligt är människor olika.
Språket och insikterna drar in mig, jag betraktar gärna hur relationen mellan Anthony och Gloria, och deras vänner, gestaltas. Tanken på 'arbete' tycks dem omöjligt. När farfadern säger åt honom att arbeta, viftar Anthony med en slöja om att 'skriva böcker'. Det här sker alltså vid samma tid som Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt, skriver om sina egna problem att komma igång med skrivande, hur han hellre frotterar sig med societeten (sin tids kändisar). Likheterna är slående.
Och för Gloria som kvinna är möjligheten att föda barn lika motbjudande, som arbete för maken. Hon fruktar att det skulle omintetgöra hennes 'skönhet', hennes figur, det ungdomliga i hennes uppenbarelse. På sid. 148 frågar Anthony Gloria om hon föredrar manliga vänner framför kvinnliga. Hon svarar,
"Oh, much better. I've got a man's mind". Varpå Anthony intressant nog svarar, "You've got a mind like mine. Not strongly gendered either way."
Romantexten har åtskilliga sådana tänkvärda kommentarer, som gör läsningen så intressant. Analysen. Paret vill sola sig som kändisar i strålkastarljuset. Gloria anser att hennes skönhet är nog för att hon ska bli kändis, och noterar i sin dagbok, (s.162) att äktenskapet inte ska vara ramen/bakgrunden (för arbete och barn) utan "the glamorous performance, and the world shall be the scenery." Drömmen om kändisskap.
Det börjar som förälskelse - men växer till närhet - men nöts med tiden, med alkoholen, med bristen på pengar. Tomheten nöter ner. Ändå förstår de inte behovet av meningsfull sysselsättning. Osäkerheten inför livet, okunskap inför livets realiteter, bristen på ansvarstagande, får allt att urarta och bryter ihop parallellt med världskriget slutår. Hur allt slutar ska jag inte avslöja. Det är värt att läsas.
Anthony lyckas aldrig skriva något värt att trycka, men han har en vän som blev författare, Dick. Likt Fitzgerld, gjorde denne Dicks debutroman honom mycket berömd, men därefter skriver han mest lättviktiga noveller. Anthony är både avundsjuk och föraktfull inför vännens 'dalande stjärna'. Här roar det mig att Fitzgerald låter dessa två vänner i romanen (s.454) prata om en annan känd bok, This Side of Paradise', alltså Fitzgeralds egen debutroman 1920. Dick är irriterad på att 'alla' pratar om den. Själv tycker han inte om den. "Are our girls really like that? If it's true to life, which I don't believe, the next generation is going to the dogs."
Här småler jag, eftersom jag själv hör till dem som håller med om att att kvinnobilden var det som stötte mig mest i den romanen. Dick, som är Glorias kusin, kan dock aldrig förlåta Gloria för att hon vägrat läsa hans egen genombrottsroman. Fitzgeralds roman har den här gången inte fastnat i klichéer varken av män eller kvinnor, utan är en intressant samtidsbild för mig. Han är en känslig författare - antagligen just så 'non-gender specific' som han beskriver huvudpersonen Anthony. Och i romanen har han altlså delat upp sitt författarproblem i flera karaktärer, som uttrycker, osäkerhet, olust, skrivkramp, självhävdelse och bristande självkänsla. Det är inte en självbiografi, men tänkvärd samtidsbild, inspirerat av egna erfarenheter.
