Tusen tranor - Yasunari Kawabata (1949)

Jag hann inte mer än blogga om Kawabatas Nobelpris 1968 via hans 1920-tals-noveller och önska att jag även kunde läsa någon av Kawabatas senare romaner, så var det precis vad jag fann i Myrornas  butik för begagnat. Boken var översatt till svenska och utgiven 1970! Visserligen översatt via en tysk översättning från 1952, men av en auktoriserad översättaren med japanskt namn, så allt bådade gott. Och romanen Tusen tranor har  varit en minst lika skön läsupplevelse som tidigare kort-noveller.  Språket lika lätt och klart. Ämnet eftertänksam och psykologisk. 

Att psykologin genast tycktes öppna sig för mig, handlar säkert om att jag just nu parallellt även råkar läsa Siegmund Hurwitz bok om Lilith, The First Eve : Historical and Psychological Aspects of the Dark Feminine. (2:a rev. uppl. 1999). Den boken är en tankeväckande upplevelse i sig. Utgiven första gången 1992, inleder författaren, som kan läsa de ursprungliga källorna i original, med att påminna om att de  här myterna "skrevs av män för män under en patriarkal era". Detta även som en kommentar till det stora intresse som Lilith väckt hos tredje vågens feminister på 1970-80-talen. 

Så Hurwitz skriver därför sin bok i förhållande till hur patriarkala män upplevt mötet med Lilith som skrämmande. Men hur det i psykologisk termer även är vägen till mannens internalisering av sin Anima, sin inre kvinnliga sida. Rädslan för förförerskan, och dualismen mellan den Goda Modern (Eva) och den Onda Modern (Lilith), som även skrämmer kvinnor, för att hon försöker döda deras spädbarn. 

Och jag upplever verkligen Tusen Tranor som just precis det, den unge mannen Kikuji Mitani, efter att ha förlorat sina biologiska föräldrar, upplever sig själv oförskyllt ha hamnat mitt i ett nav omgiven av fyra kvinnor, som om de vill tvinga honom att välja, men han vet inte hur. Två äldre kvinnor som kan representera en ond och en god moder, liksom två unga kvinnor, som kanske kan spegla hans blivande inre Anima. 

Lilith-figuren Chikako Kurimoto, en äldre kvinna med ett stort mörkt hårigt födelsemärka över ena bröstet, som Kikuhi råkat se när han var en liten pojke och följt med sin far till henne. Ju äldre hon blir, desto mer könsligt neutral, vilket hon själv uttrycker i termer av psykologi, när hon vill hävda sin intuitiva begåvning:  

"De vars kön inte är så ensidigt har i alla fall lika lätt att förstå sig på kvinnor som på män. Det kallas psykologi." (sid.108)

Vilket också kan läsas som en anspelning på att även män skulle vinna på att vara 'mindre ensidiga'.

Inte så att jag vet om Kawabata verkligen läst om Lilith så tidigt som 1940-tal, men även Indien har en mörk modergudinna, Kali. CG Jung kanske var välkänd även för Kawabata, inte vet jag. Japansk andlig kultur finns där i alla fall i större grad, än i Väst vid denna tid när behaviorismen gjort sig av med själen och varje uns av 'intuition' som något verkligt. Jag var tvungen att läsa CG Jung i slutet av 1900-talet för att återfinna tron på att människan är mer än en biologisk maskin. 

Romanen rör naturligtvis främst Japansk kultur i en brytningstid, där mycket rör 'teceremonin' i dess andliga, och därmed också psykologiska form, den äldre japanska kulturen, som den yngre generationen tycks bryta upp ifrån. Efterkrigstidens Japan med telefoner, tåg, bilar, lätta bomullsklänningar ställs i skarp kontrast till kimono, teceremoni, och vördnaden för förfäder, och hemmets 'Tokonoma', ett sorts högtidligt altare i en nisch, undantagen allt profant bruk, och hur allt detta hela tiden kombineras med ett typiskt japanskt sparsmakat bruk av växter/blommor, som följer årstiderna, som ett sätt att förhöja kontakten med livet, inte minst dess själsliga sida. 

Hur det går tänker jag inte avslöja. Texten är väl värd att läsas och tolkas som man själv vill. Kawabata förenar sin äldre japansk kultur med psykologiskt djup. Med hjälp av några avslutande förklaringar får vi också lära oss lite om den äldre keramik, som gått i arv i århundraden, i några fall kanske tusen år, och därmed också bibehåller traditioner och associationer som kans kännas som ett snärjande nät så länge man inte funnit sin egen inre själsliga sida, sin intuitiva anima, resp. animus hos kvinnor.

NP 1968 - Yasunari Kawabata

 "för hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart"

Yasunari Kawabata (1899-1972) blev den förste japan som fick Nobels litteraturpris. Han debuterade på 1920-talet, och den samling jag nu läst av honom är kortare texter, från just denna period: 

The Dancing Girl of Izu and other stories (1923-1929) - i engelsk översättning naturligtvis. Det är främst korta texter, 'palm-of-the-hand-stories', idealet var alltså att texten ska vara kort, klar, enkel, vilket gör att texterna genast intresserar mig, och det psykologiska innehållet gör att jag tar till mig texterna. Det är realism, kombinerat med psykologiska 'visioner', liknande magisk realism, som känns mycket moderna, men som lika gärna kan handla om ett nedärvt buddhistiskt tänkesätt, från det klassiska japanska. 

Titelnovellen från 1926 blev hans genombrott. och lär vara självbiografisk, och handlar om en föräldralös 20-årig student, som under ett skollov är ute på vandring och slår följe med några 'vandrande underhållare', som tar de jobb de kan få, efterfrågade vid fester, men också hånade som de lägsta på samhällsstegen. 

Nästa text, Diary of My Sixteenth Year, är också självbiografisk, och är en återfunnen dagbok från 1914 (han förklarar att 16 kommer av ett gammalt japanskt sätt att räkna barns ålder, men att han fortfarande var 14 när han skrev den) och handlar om hur han, som redan som 4-åring hunnit förlora båda sina föräldrar, därefter levde med sina 'grandparents', och nu när han är 14 dör även morfar/farfar, och dagboken tar upp just dennes tilltagande kroppsliga förfall, så att pojken måste hjälpa den gamle, och besväras av att väckas flera gånger om natten för att hjälpa den gamle att kissa i en urinflaska.

Texten berättar också hur han återfann dagboken 1924, och då renskriver och fyller i förklaringar för läsaren. Och fortsätter att diskutera minnets problem, varför minns han inte den gamle mannens skröplighet, har minnet senare skönmålat honom? Eller ändrade han i texten för att fiktionalisera händelseförloppet. Han har inget svar. 

Samlingen består av två delar, där första delen fortsätter med det självbiografiskt inspirerade, och handlar om en föräldralös pojkes erfarenheter och aversioner och förträngningar som han lär sig förstå först senare i livet. Dessa texter är lite längre än de i del två.

Den andra delen består helt av hans korta 'handflate-noveller', realistiska, men också psykologiskt intressanta bilder av relationerna, i synnerhet mellan man och kvinna, i det japanska 1920-talet. Och det finns alltså en själslig andlig nivå av tankeläsning mellan personerna. I 1920-talets Japan ingick han i något man kallat 'den nysensualistiska skolan', som ville förnya japansk skönlitteratur. Och Kawabatas stil är helt klart frisk och känns modern än idag. 

Texterna gör mig sugen på att läsa mer. Senare i livet, efter andra världskriget började han skriva romaner, som jag blivit nyfiken på, men där han tydligen fortsatte med handflate-idealet, men då inom varje kapitel. Men detta tyckte jag var tydligt även i Första delen i boken ovan jag läst, där alla texter, om än fristående, anknyter till den föräldralösa pojken (alltså han själv mer eller mindre). 

PS. 2026-07-25

Upptäckte idag att En Bok för Allas antologi Fler Nobeller : Noveller av Nobelpristagare (2012) också har en kort novell av Kawabata. Den heter "Födelsemärket", daterad 1940. Det är inte samma födelsemärke som i romanen jag just läst, Tusen Tranor, och snart lägger upp här på bloggen. För första gången i det jag hittills läst, är jag-berättaren kvinna, och det är definitivt en psykologisk utredning, djupt tankvärd, om kärlekens vägar och spänningar i relationer. 

A House Unlocked - Penelope Lively (2001)

En annorlunda bok, som vann flera priser. En sorts memoar, som utvecklas till en kultur- och socialhistoria. Penelope Lively utgår från sin mormors Edvardianska 'Country house' Golsoncott i Somerset. Där samlades familjen om somrarna, i början som familjens mötesplats, omgiven av den sköna naturen. Huset var i familjens ägo från 1923 fram till 1990-talet, senast ägt av en moster.

Penelope själv föddes 1933 i Egypten, och kom att stanna där under andra världskriget som utbröt när hon var sju år, vilket som hon själv skriver, gav henne en annorlunda synvinkel på kriget. Men via de minnen som huset bevarat av olika tider, kan hon relatera den brittiska utvecklingen från mormoderns ungdom sent 1800-tal, via första världskriget, då bl a en rysk mor och hennes två barn vistades hos dem, sedan de flytt ryska revolutionen och fadern avrättats. Där fick hennes barn 'äta upp sig', efter att ha blivit helt utmärglade under kriget.

Under andra världskriget fick huset ta emot många krigsbarn från London, men även en flyktig pojke från Wien. Och här avslöjas hur utmärglade även den engelska underklassen var, och hur omedvetna överklassen var om dessa förhållanden. Och här går trådar ihop om förändringarna i det brittiska klassamhället, hur detta krig gjorde att tjänstefolken försvann från marknaden, och överklassen tvingades ändra livsstil, samtidigt som Penelopes egen generation tillhör den nya mellangenerationen, som måste lära sig kombinera arbete och familj och hur hennes egna döttrar sett detta som en självklarhet med egen karriär.

Men från allt detta som kanske är det mest intressanta, så mediterar hon över tid och rum, minne och historia och betydelsen av ett hem, trädgård och natur- med trådar alltifrån 1600-talet fram till sekelskiftet 2000 - och dessutom ut i världen, som Sovjet strax före glasnost på 1980-talet. Hon hoppar hela tiden i 'tiden', och följer i stället olika teman, 'talar fritt' utifrån sina egna erfarenheter, när hon är nära 70 år. Och detta på ett förhållandevis kort textutrymme, och tycks ändå skapa en hel kulturhistoria, som är mycket lätt att ta till sig. Texten är klok och omdömesgill.

De fem pärlorna - Elin Wägner (1927)

Tyvärr hör den här till Wägners 'darlings' som hon nog borde ha släppt. Men hon kunde inte släppa den, den innehåller för mycket personliga erfarenheter från Rhenlandet och Pfalz, som ockuperades av Frankrike efter första världskriget. Området drabbades av ekonomisk kris och våldsamma utspel av separatiströrelser under hela 1920-talet. Wägner var där, fick vänner, och försökte sprida sitt fredspatos, civilt motstånd utan våld. Vilket fick motståndsrörelsen att le åt hennes naivitet. Romanens huvudperson är därför en naiv kväkarflicka från USA. 

Grundidén var att skapa en pacifistisk thriller, och kan sägas vara en föregångare till dokumentär-romanen.  Problemet är att texten i långa stycken mest resonerar, det är nästan bara 'telling' och inget 'showing' som kan väcka mitt intresse. Samtidigt som det saknas nödvändiga förklaringar. För även om jag känner till den historiska bakgrunden i det stora perspektivet, har hon förlagt denna idédebatt till ett fiktivt land, förstorad och vriden, och där karaktärerna dessutom ofta har märkliga kodnamn (t ex 'Till Sist', vilken min hjärna aldrig får grepp om). Så jag har svårt att engagera mig i historien. 

I synnerhet som denna kamp mellan olika politiska grupper, drivs av sentimentalt patos, liksom även kärlekshistorien. Även om ett tema i texten är att både visa upp och avslöja baksidan, att första göra Överste Martius till en martyr som 'segrat i döden' (Kristus-myten 'att dö för folket') är väl magstarkt, och att sedan avslöja att även han hyste mordplaner men att motståndaren hann före. 

Dessutom komplicerat av att kväkarflickan Kitty/Credo, både blivit denna Martius sekreterare under dennes landsflykt, och förälskat sig i hans eldiga personlighet. I sin pacifistiska nit lyckas hon utverka mordet på motståndaren Cark, som  tagit makten med våld, skjuts upp fem dagar, för att försöka varna denne Cark, i syfte att förhindra mer blodsutgjutelse, oavsett att hon finner honom motbjudande. I stället hinner denne först, och Martius mördas, och Kitty/Credo har blivit verktyget som gör att den hon älskar mördas. 

Och så blir slutsentensen för både Martius och Kitty, insikten "hur äventyrligt det är att älska".

Njä. Wägner hade en idé hon inte kunde släppa på flera år, för att den låg så nära hennes eget hjärta, bland annat en egen kärlekshistoria. Hon var i Pfalz och trodde att hennes pacifistiska vädjanden var orsaken till att ett mord förhindrades. Och även om det flera år att färdigställa den, så var hon själv alltför deprimerad för att se bristerna i sin text. 

Först tjugo år senare har hon sansat sig tillräckligt för att konstatera att det var en brittisk diplomat som förhindrat mordet. Henne själv hade krigarna mer sett som en maskot att le godmodigt åt. Det verkar i alla fall om man läser om det i Isaksson & Linders biografi om Elin Wägner. 

Mot Fyren (To the Lighthouse) - Virginia Woolf (1927)

En klassisk roman av Virginia Woolf (1882-1941) med den medvetandeström hon arbetade så intensivt med att göra så perfekt som möjligt. Den rör sig snabbt och lätt mellan alla karaktärer, familjen Ramsay och några vänner, i deras sommarhus på en ö i Hebriderna. Jag har läst den förut, både på engelska och svenska. Då granskade jag det intermediala, hur texten kan tolkas lika mycket via musik och konst, som det litterära innehållet. Mer om det längre ner. 

Nu efter flera års uppehåll, har jag läst om denna mångtydiga text, för att se vad som griper mig idag. Medvetandeströmmen av tankar och känslor pendlar mellan de olika karaktärerna, och deras olika aspekter av mänskligt liv och personlighet. Samtidigt slås jag av att tiden tycks stå stilla, medan en mängd associationer irrar och hoppar i tiden i karaktärernas tankar, och drar därmed ut de få timmar texten tilldrar sig. Tankarna förflyttar sig mer än karaktärernas kroppar.

Den målande Lily Brisco tänker i bilder och färger, men representerar samtidigt framväxten av en kvinnlig konstnär. Romanen blir en metatext över skapandet, en metafor för Virginia Woolf själv. När Lily brottas med utformandet av motivet på sin tavla, tänker jag att så måste Virginia Woolfs arbete med att förnya skrivandet och utveckla medvetandeströmmen, att forma alla karaktärers tankar, så som hon uppfattade dem. Just så som Lily inte vill ta efter tidens konstnärstrend, hon vill måla det hon ser, just så som hon själv ser det.  "Vad jag ser är vad jag ser."

Virginia Woolf lär ha sagt att hon inte 'menat' något med 'To the Lighthouse', läsaren får göra sin egen tolkning. Del 1, 'Fönstret', tilldrar sig hos familjen Ramsay ca 1910, en afton under sensommaren. Där börjar Lily Brisco måla en tavla av Ramseys sommarhus och trädgård, när Mrs Ramsey sitter och läser en saga för yngste sonen James. Lily ser dem som en violett triangel, en skugga mot det vita huset.  Yta, form och färg intresserar henne. Vännen William Banks ser genast mor och barn, och verkar tolka in Maria och Jesusbarnet, medan Lily reducerar det till en geometrisk form och färgton. Var och en tolkar efter egna ramar - som att tolka en Rorschach-bild (psykologiskt test utvecklat 1921).

Virginias syskon lär ha sett Mr and Mrs Ramsays om naturtrogna bilder av deras föräldrar, så nära en sann bild man kan komma, dvs en mycket rörlig mångfacetterad bild, så som alla människor består av olika aspekter som hela tiden skiftar inom Jagets prisma. De representerar också de Victorianska könsroller som deras barns generation ville ändra på. Begränsningar som i synnerhet Lily Brisco får representera, det svaga självförtroendet efter alla manliga åsikter om att 'kvinnor inte kan måla'. Hon  tvingas leva som hushållerska åt sin far - hennes offer och protest, blir att välja ett asexuellt liv, vigt åt konsten, hennes kreativa sida. 

I del 2 passerar tio år revy, kort och koncist, fyllt av förfall och dödsfall, först Mrs Ramsey, sedan hennes vackra dotter Prue i barnsäng, sedan sonen Andrew liksom många andra under av granat i första världskriget. Ljuset avskärmat, livet grått. 

Men i del 3, 'Fyren' återvänder spillrorna,  Mr Ramsey med de två yngsta barnen, James och Cam, för att äntligen göra utflykten till Fyren, som aldrig blev av före kriget. Nu är de motsträviga, ser fadern som en despotisk hustyrann, vägrar stryka honom medhårs. Även Lily Brisco återvänder och gör ett nytt försök med sin tavla, motivet som lagat kvar i hennes undermedvetna dessa tio år, och nu växer till en vision, där hon släpper taget om sin gamla längtan efter modern i Mrs Ramsay, lyfter ut henne ur skuggan med barnet, och låter henne i stället blomsterprydd avlägsna sig dansande över en blomsteräng. Fri från tvånget att 'vårda' sin sårbara make. 

Så romanen är full av intressanta metaforer. Fyren är framtiden, något att se fram emot - men den drömmen krossas av Stormen - symbol för världskriget - men några spillror överlever, och återkommer, till den drömda framtiden. Sonen James inser att hans missnöje med fadern handlar om att de är för lika, men till slut får James, som styr båten till Fyren, ett berömmande ord av fadern, det han suktat efter i så många år - precis som Mr Ramsey alltid suktar efter erkänsla, berömd, något som kan stärka den svaga självkänslan.

Tro nu inte att detta är en uttömmande bild av romanen. Den innehåller så otroligt mycket mer. Den är väl värd att läsa av många olika skäl. Även om Virginia Woolf inte 'menade' någonting med romanen, är den en klar spegling av sin tids könsroller och skönhetsideal. Woolfs rika bildspråk och oftast mycket konkreta miljöbilder är rörliga, precis så som Lily önskar sig vara ett vinddrag, som kans linka in genom nyckelhål, för att lösa gåtan med Mrs Ramsay, romanens centralgestalt. Och jag upplever verkligen Woolfs ordkonstverk som en rörelse likt vinddrag, och som kan jämföras med musik.  

Ord och meningsbyggnad skapar bilder, likaväl som färg och form på tavelduk. Men en text kan även byggas med hjälp av form skapat för musikverk, även om den strukturen kanske upplevs mer omedvetet. En intermedial ingång, ämnet för min analys för 15 år sen, som då inte hamnade här på bloggen.   

Likt många klassiska musikstycken är romanen uppbyggd av tre delar. I musik avviker tempot i mittensatsen oftast markant, om huvudtemat har varit snabb dur, går mitten-satsen ofta i långsam moll. Eller tvärtom - som i den här romanen. Del 1 rör några timmar en afton, och del 3 några timmar en förmiddag,, om än med melodiska och tematiska utvikningar, medan del 2 förflyttar oss snabbt över tio år mellan dessa två septemberdagar. Romanen spelar likt en symfoni-orkester med många instrument och solister, där gestalternas tankar avlöser varandra och snurrar runt varandra i mycket mjuka lösa övergångar. Ofta ställer sig Mr Ramsay upp och utbrister i någon heroiskt dyster fras. Ibland svarar Mrs Ramsay som sopranen med hela sitt skönaste register, och tillsammans är de som 'tvenne toner, en hög och en låg som slås an samtidigt" och när efterklangen dör bort kan Mrs Ramsay återvända till sagan hon läser för sin son. Som i ett orkesterstycke finns många instrument och mycket pågår samtidigt. Förutom duetten mellan makarna läser modern för sin son. Woolf beskriver att Mrs Ramsay "utan svårighet läste och tänkte på en gång; för historien om fiskare och hans hustru liknade basen som lågmält ackompanjerat ett motiv och då och då dyker upp i melodistämman." Här omtalas alltså detta musikaliska tema svart på vitt. 

Alla gestalterna beskrivs på detta dubbla sätt, att ord och tanke skiljer sig åt, medan de gör något tredje. Ibland kommer en sidodrill från någon solist, som då Mrs Ramsay mitt i en tankegång hejdas helt kort och gör "någonting finurligt med stickorna" (handarbete). Eller rent uttryckt: "Med lätt förvåning noterade hon bristen på samstämmighet mellan vad hon tänkte och vad hon gjorde - serverade soppan - och fick en allt starkare känsla av att stå utanför strömvirveln" (s.116)

Mrs Ramsay är ett huvudtema med variationer, sedd ur alla gestalters olika synvinklar. Lily försöker förstå hennes "melodi" (s.74). För mig stiger hon fram som symbol för "La Belle Epoque", en närmast överjordisk skönhet, l'art pour l'art, men uttalar aldrig egna inre tankar. Hon finns där för omgivningen, tills hon töms på sin kraft och dör hastigt efter första delen. Hennes skönhet beskrivs som "grekisk i varje tum, rak, blåögd" (s.49), syftande på antika skulpturideal, Mr Bankes associerar till romantiska bilder av "gracer i ring på liljeängar" och ser henne som drottninglik, "ett autentiskt mästerverk av Michelangelo", trots att hon stickar grova strumpor i ett hus på fallrepet. (s.50). Och Mr Ramsay ser henne "upphöjd över honom nu, i sin skönhet, i sitt vemod." (s.94) Med henne och första världskriget dör sekelskiftets optimism bort, liksom att kvinnans roll endast skulle handla om äktenskap. Lily väljer bort äktenskapet. Män och kvinnor lever i olika sfärer. I romanen är Orden, i synnerhet de akademiska, en manlig sfär, förbunden med rörelse ut i världen eller mentalt genom alfabetet. 

Lily Briscoe vill fånga en vision på sin tavla, Ramsays hus och trädgård. I mitten finns en tom fläck, där hon vill fånga modern och barnet innanför hemmets fönster. Men hur? Mrs Ramsay, som fött och fostrat deras åtta barn, är den höna Mr Ramsay som ung beundrade, kycklingkullens trygga hamn, dit även han kan återvända när livet känns hårt. Fönstret i del 1, är ramens om skiljer den kvinnliga sfären från den manliga. Fyren är den manliga blicken som sveper förbi om nätterna, men också målet för den manliga resan, livets äventyr och slagfält. Vid fyren har skepp gått i kvav, och manskap drunknat.

Lily Briscoe försöker i sitt målande ta ett vetenskapligt perspektiv på volymer, linjer, färger, vilket den i övrigt vänlige botanisten Bankes vill skilja på konst och vetenskap. Lily våndas, kritiserar sig själv, och kvävs nästan av Charles Tansleys åsikt att kvinnor varken kan måla eller skriva. Men sen "svor hon att besjäla de livlösa färgklumparna". (s.74) Tavlan ska fullbordas. Lyckas hon, "behöver [hon] i alla fall inte gifta sig, gudskelov" (s.140). Men, inte heller Mrs Ramsay tar hennes målning "på allvar", men uppskattar att Lily är självständig. (s.23)  

Dualismen skiljer på kvinnlig färgrik känslosamhet, mot den manliga snårskogen av akademiskt språk. Mrs Ramsay har med åtta barn och hushåll inte tid att läsa för sitt eget nöjes skull (s.46), men ägde en outsinlig medkänsla med människor och ägde "själens förmåga att gripa sanningen i flykten" (s.49). Mr Ramsay avskiljer sig likt en fyr och försöker mäta sin akademiska förmåga kring abstrakt kunskap, i motsats till hustruns intuitiva förmåga, den hon använder för att skydda, värna och återskapa sin makes självförtroende. 

"Då och då slog det henne att han måste vara annorlunda skapad än andra människor, att han var född blind, döv och stum för vanlgia ting men med ögon som en falk för ovanliga ting." (s.100) Stum, Blind och Döv, motsvarar de förlorade sinnen för Ord, Bild och Ton, avskilda från de akademiska vetenskapliga snilleblixtarna. Mrs Ramsay tänker sig in i det sista "den manliga intelligensen" som en "beundransvärd konstruktion" för att bära upp världen. (s.144)

Jesus' Son - Denis Johnson (1992)

Psykedelisk text, liknar inte något jag läst. Texten griper tag, suger in mig. I synnerhet första avsnittet, 'Lift med krock', upplevelsen av en krock, med dödsfall och blodiga skador när det upplevande jaget är utspejsad av droger. Och texterna fortsätter, relationernas ytlighet och bristande kontakt. Utanförskap, frenesi, beroendet som förnekas.

En 'modern klassiker' jag inte kände till. Det är tydligt att författaren själv, Denis Johnson (1949-2017) varit både heroinist och alkoholist, och därför ger oss en realistisk inblick i den världen, vad gäller såväl begränsade synfält, drömska visioner och klarsyn. På en skala från hårdkokt till det bitvis transcendentala. Ett mörkt samhälle, en hårdkokt botten med droger, skottskador, USA på botten. 

Där befann han sig på 1970-talet, när han var i 20-årsåldern. Men hade debuterat med dikter redan 1969, men trots universitetsbetyg och skrivarkurser i botten (bl a för Raymond Carver), måste han hitta ut ur drogerna innan hans skrivarliv utvecklades. Han skrev såväl dikter, som noveller, romaner och dramatik, och vann för detta en rad priser. 

Jag kan inte säga varför boken heter Jesus' Son, jag kan bara gissa att det är den psykedeliska drog-upplevelsen, som också senare ledde till en sorts 'omvändelse' som åsyftas. Drogen må öppna upp en andlig dimension, men den leder inte vidare, utan bara ner i mörker och känslokyla.

Boken har kallats 'novellsamling', men jag ser den inte så. De elva mer eller mindre korta texterna har samma jag-berättare, Fuckhead. De är hans minnen, samlade, men inte kronologiskt, utan mer som glimtar ur heroinistens oftast ofokuserade minne. Människor kommer och går, bråkar, ger upp, oftast avskärmade, dör. 

Bara sista texten är mer kompakt skriven, vaken, när han börjat vakna upp, avgiftad, går på antabus och AA-möten. Och fått ett deltidsjobb som mest liknar 'arbetsträning', att skriva ihop Beverly Home News, ett internt nyhetsbrev för ett sjukhem. Själv har Fuckhead blivit fönstertittare, nyfiken på 'vanliga' människors liv. På sjukhemmet Beverly Home hade han fått möta senila och handikappade, knäppskallar som han själv, de marginaliserade, undanstoppade - dem han aldrig annat "att det kunde finnas en plats för".

Skrattets och glömskans bok - Milan Kundera (1979)

 Milan Kundera, idéförfattare, hans böcker fylls av strukturer och liknelser. Tankeväckande som matematiska ekvationer.  Det här är en meta-roman, som öppet diskuterar romanens delar, tanken vid skapandet.  

För mig är det här även det personifierade 1970-talet. Hur än komplicerad romanen kan tyckas vara  uppbyggd, så finns författaren där öppet i texten, involverar sig själv, liksom sitt skrivande och samhället han lever i. 

Boken framstod först som sju noveller - men är sju delar, tema med variationer - alltifrån realism i självbiografisk form till magisk realism och saga. Men allt är tänkt som musik, där temat varieras för att lyfta olika delar av melodin. Och han förklarar själv varför i bokens text, sidan 186:

"Hela den här boken är i variationernas form. De enskilda avdelningarna följer på varandra som enskilda avsnitt i den resa som leder in i temat, in i tanken, in i en enda situation, vars innebörd går mig förlorad i det oöverskådliga. 

Det är en roman om Tamina, och i det ögonblick Tamina lämnar scenen är det en roman för Tamina.  Hon är huvudfiguren och huvudlysnaren, och alla andra historier är variationer på hennes historia och löper samman i hennes liv som en spegel."

En bok om människolivet, om hur vi glömmer, om kärlek och skratt som motsatser. 

Vilket fick mig att tänka på det första jag läste av Kundera när jag var ung, Kärlekens löjen, sju noveller han skrev på 1960-talet, innan han gav sig i kast med romanformen. Noveller om människans svårigheter att få ihop kärlek och sex. Det var en tid fixerad vid sin nya sexuella 'frihet'. 

Skrattets och glömskans bok är  betydligt 'mognare', ställer fler erfarenheter emot varandra, och lyckas levandegöra en rad av karaktärerna. Jag roas av att Kundera återigen verkar förtjust i att kommentera sin egen tidigare bok, eller kanske han aldrig släpper de teman som intresserat honom.  

I 'Femte delen', där en rad författare träffas och dricker på krogen, och alla benämns med en rad kända alias, alltifrån Boccaccio till Goethe, vilket samtidigt blir en litterär allegori i sig. Där de olika namnen står för olika litterära inriktningar, liksom livssyn. Vilket naturligtvis även varieras under livets olika faser. Petrarca, den störste av kärlekspoeter, fyller den unge studenten med extas, samtidigt som han förklarar att "Boccaccio är ett nöt". "Boccaccio förstår inte kärleken. Kärleken kan inte vara löjlig. Kärleken har inget gemensamt med skrattet."

Skrattet är en explosion som slungar ut oss i ensamheten, Skämtet är en barriär, en fiende till kärlek och poesi. Menar Petrarca på sidorna 162-163. Och i 'Sjunde delen' minns Jan hur han och och hans älskarinna vid ett tillfälle varit nära att brista i skratt, inför några löjliga rörelser, och hur Jan kände att han var bara en hårsmån från att brista ut i skratt, och då skulle han inte kunna älska. "Skrattet var som en jättestor fälla som tålmodigt lurpassade" (s.235). Fysisk kärlek förvandlad till löjliga rörelser.