Paris - Dakar

Dödstrött, men ska försöka skriva några rader. Vill komma ikapp, för det är inte så att jag inte läser, för att jag inte skriver här. Tvärtom. Kursen har tagit all tid sedan sist. En riktig rivstart. Har ju heltidsjobb också och. Och fixar mat och rena kläder till familjen dessutom.

Men på bussen till och från jobbet har jag som vanligt en pocketbok. Läste ut Paris - Dakar, en novellsamling av Jens Liljestrand (2008) redan 13 mars. Kände att jag inte kunde skriva om den omedelbart. Så nu när jag ändå inte haft tid, har jag grunnat på den.

Jag är mycket tveksam till den här boken. Den uppmärksammades mycket när den kom för ett år sedan. Det tog inte lång tid innan den kom i pocket. Tydligen är han journalist och det här är den skönlitterära debuten. Och jag är så enormt kluven.

Skriva kan han. Språket flyter genom alla sju novellerna. Varje gång jag börjar läsa invaggas jag i en en känsla av tillit till att här kommer det att handla om mänskliga relationer, och att det är skrivet av en människa som ser och hör och förstår.

Men så en bit in börjar det vrida till sig. Jag blir misstänksam. En känsla av att här är det en psykopat som försöker lura mig. Önskan är att det ska reda ut sig. Men nej. Varje novell slutar med en totalknorr. Och varje gång knorren kommer så känner jag mig lurad.

Kritiken har talat om att han analyserar mansroller och att det är vansinnigt spännande. Hmm. Knorren på slutet leder helt klart till obehagliga känslor. Är det spännande? Skrivtekniken kan sägas vara deckaraktig, utan att någonsin vara det. I en deckare väntar man sig alltid att bli lite lurad. Man hänger på och försöker komma till samma lösning som författaren, och det är okej, även om man bara löser det till hälften.

Men i de här novellerna känns det bara som om själva 'HaHa, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!' är det enda som finns kvar. Jag som läsare vill inte bli lurad på det här sättet. Jag blir lämnad utanför.

Så vad är meningen med berättelserna? Det är nog det som stör mig. Jag vill att en berättelse skall ha en djupare mening. Vad vill författaren? Mer än att testa hur bra han kan lura mig? Analysera mansroller? Min känsla i inledningen är helt okej. Där är jag med. Men alla slutknorrar leder bara till att alla är psykopater. Är det värt skrivmödan det? Att förkalra för mig att alla män, oavsett vilken roll han har, är en psykopat?

Surrealistiskt drömlandskap står det på baksidan av boken ... jag inte är det den verklighet jag möter inte. Folk kan ha problem, men nog är männen normala nog. Jobbar och sliter och tar hand om sina nära och kära.

Så trots att språket flyter - boken har ingen substans för mig. Så trots alla lovord, så var detta för mig endast bortkastad lästid.