Harold Bloom och Kanon (kurs 5)

Fredag 13 mars fick vi en föreläsning om Harold Bloom. (Läraren skruvade upp volymen och allt gick bra.) Bloom är en medie-kändis, oerhört beläst och extrem, som är både inspirerade (text-analyserna) och beklämmande (hårdnackade kritik av all kanon-kritik) att läsa. Extremt sin egen.

Bloom älskar skönlitteratur och hatar alla som 'smiter ifrån sitt ansvar' att vårda det arvet. Han är anti-teoretiker. Litteraturen ska inte teoritiseras sönder. Visst låter det förnuftigt?

Blooms bok, Western Canon (1994; sv.öv. 2000) är för tjock att svälja på vecka, men de kapitel vi hoppat över ska jag absolut läsa när jag får tid över, för den är mycket inspirerande.

I Blooms syn på Kanon är Shakespeares geni mycket centralt. I stort sett alla andra författare jämförs med Shakespeare. Kapitlet om Sigmund Freud var mycket roande. Bloom har tydligen upprört de rättrogna psykoanalytikerna genom att hävda att Freud var en utmärkt essäist, men ingen vetenskaps- man. Bloom beskriver ingående Freuds "Hamlets-komplex", som Bloom menar att Oidipus-komplexet borde ha hetat, om Freud vågat avslöja sin källa. Shakespeare var före i allt och Freud ägde och läste oupphörligt hans dramer, på engelska. Men i Hamlet kände Freud igen sig själv och ville därför lösa Hamlets problem, som ett patient-fall, en neurotisk hysteriker. Trots att Hamlet är världshistoriens mest komplexe och intelligente karaktär. Hamlet kommer sig inte för att agera, att lyda sin fader vålnadens order om att mörda styvfadern som hämnd.

Freud menar att om Hamlet varit frisk skulle han inte tvekat att mörda styvfadern. Hu?? DET tycker jag låter sjukt. Freud ville 'avslöja' Shakespeare som en bedragare. En simpel skådespelare kunde inte skriva något så komplext att Freud inte skulle kunna lösa det? Freud ville hellre att Shakespeare var täckmantel för en adelsman. En idé han inte var ensam om och höll fast vid livet ut. T ex earlen av Oxford. Freud gillade dock inte förslaget att det var Francis Bacon, eftersom Bacon var en skarpsynt erkänd vetenskapsman. Honom ville inte Freud tävla med, enligt Harold Bloom.

Med andra ord en osympatisk elitism. Det gillar inte jag, att hävda att en 'simpel' skådespelare inte är förmögen att tänka ut något så klokt? Ha! Han menade att en Earl kunde ha levt dessa tragiska öden i sitt liv, i sin familj, sin släkt. Men inte en olärd skådespelare. Jag vet inte om man kan hålla med Bloom om genier osv, men intelligensnivå handlar inte om man är av enkelt ursprung eller inte!

Som mina teaterlärare sa för 30 år sedan. De bästa pjäsförfattarna är själva skådespelare. En bra skådespelare har en alldeles särskild syn att se på människor, att avläsa deras känslor, och jag tror man kommer väldigt långt med sådana erfarenheter av upplevelser. Av samspel. Det är ju en psykoanalytisk situation. Att testa reaktioner. Shakespeares tidiga dramer är inte lika utarbetade som de senare. Helt naturligt, alla utvecklas med erfarenheter.