Barocklyrik & Renässans

Oops, så är det slut på januari också. Sista chansen att relatera något som hänt denna månad.

Under julledigheten sysslade kursgruppen främst med Barocklyrik och jag sammanfattade. Detta är ett område jag aldrig tidigare reflekterat över. Läser man flera litteraturhistorier inser man också att termerna, periodindelningar och periodrubriker varierar. Göran Hägg tycker att man gör klokast i att undvika termen barock, när det gäller litteratur.

Manierism är en inarbetad stilterm. Utbroderat språk med mängder av liknelser. Så inleds perioden. Och vi befinner oss då i renässansen, åt minstone i norra halvan av Europa. Italien är ju som vanligt först och kom igång ett par århundraden tidigare. Det fanns en glädje, Carpe diem.
Nya vetenskapliga insikter ledde både till framtidsoptimism, men samtidgit större osäkerhet. Man fick försökte gripa dagen som den var.

På 1600-talet ledde dock 30-åriga kriget med pest och annat elände till en allt dystrare syn på livet. Religiösa omvälvningar med Calvinism och protestanter gjorde att man sökte sig tillbaka till tryggheten hos Gud. En för mig förvånansvärt intressant utveckling.

Efter Barocklyriken fick jag kasta mig över Hemtentan som avslutade kurs 2. Två uppsatser: en genom gång av eposets utveckling, från Homeros över Vergilius till Milton. Trots att vi inte behövde läsa hela Paradise Lost så var det bland det trögaste jag sysslat med. Det 'nya' och intressanta var naturligtvis den psykologiska sanningen i Satans (negativa) utveckling
/förändring. Förstår att det är populärt eftersom vi som svaga människor lätt känner igen oss.

Intressant var i övrigt hur de nya kunskaperna om jorden som ett klot placerade in orter från Azorerna till Mozambique, upp till Sibirien och bort till Indien. Men samtidgit en osäkerhet om det är solen som ilar över himlen kring jorden, eller om jorden verkligen snurrar kring sig själv. Milton överlåter åt läsaren att välja själv.

Ett par gripande rader stod dock efter att Eva och Adam ätit av äpplet. Adam har fördragsamhet med Evas tilltag. Han känner att det är viktigare att följa henne, hans andra halva, än att överleva själv i Edens lustgård. Ska Eva dö, vill han följa henne. Det första som sker är att de överväldigas av sexuell lusta och kastar sig över varandra och har samlag tills de inte orkar längre. Och det då förändringen uppstår. Efter att ha ätit av kunskapens frukt synes det enda roliga vara sex, men när den lusten väl släckts verkar inget alls återstå. De ser på varandra med avsmak. De börjar skylla på varandra - det är den Andre som har skulden. De börjar skylla ifrån sig, och där befinner vi oss väl än idag.

Andra halvan av tentan var en uppsats om Shakespeares tragikomiska pjäs Stormen.
Men Shakespeare måste få ett eget inlägg.

PS. Jag håller även parallelt på med en del textutdrag som jag inte hann med när jag läste dubbla kurser. Bland annat blev jag mycket förtjust i Ovidius Metamorfoser. Så lättflytande skön vers och fantasieggande historier. De tänker jag läsa allihop så snart jag får tid över.

Harold Bloom och Kanon (kurs 5)

Fredag 13 mars fick vi en föreläsning om Harold Bloom. (Läraren skruvade upp volymen och allt gick bra.) Bloom är en medie-kändis, oerhört beläst och extrem, som är både inspirerade (text-analyserna) och beklämmande (hårdnackade kritik av all kanon-kritik) att läsa. Extremt sin egen.

Bloom älskar skönlitteratur och hatar alla som 'smiter ifrån sitt ansvar' att vårda det arvet. Han är anti-teoretiker. Litteraturen ska inte teoritiseras sönder. Visst låter det förnuftigt?

Blooms bok, Western Canon (1994; sv.öv. 2000) är för tjock att svälja på vecka, men de kapitel vi hoppat över ska jag absolut läsa när jag får tid över, för den är mycket inspirerande.

I Blooms syn på Kanon är Shakespeares geni mycket centralt. I stort sett alla andra författare jämförs med Shakespeare. Kapitlet om Sigmund Freud var mycket roande. Bloom har tydligen upprört de rättrogna psykoanalytikerna genom att hävda att Freud var en utmärkt essäist, men ingen vetenskaps- man. Bloom beskriver ingående Freuds "Hamlets-komplex", som Bloom menar att Oidipus-komplexet borde ha hetat, om Freud vågat avslöja sin källa. Shakespeare var före i allt och Freud ägde och läste oupphörligt hans dramer, på engelska. Men i Hamlet kände Freud igen sig själv och ville därför lösa Hamlets problem, som ett patient-fall, en neurotisk hysteriker. Trots att Hamlet är världshistoriens mest komplexe och intelligente karaktär. Hamlet kommer sig inte för att agera, att lyda sin fader vålnadens order om att mörda styvfadern som hämnd.

Freud menar att om Hamlet varit frisk skulle han inte tvekat att mörda styvfadern. Hu?? DET tycker jag låter sjukt. Freud ville 'avslöja' Shakespeare som en bedragare. En simpel skådespelare kunde inte skriva något så komplext att Freud inte skulle kunna lösa det? Freud ville hellre att Shakespeare var täckmantel för en adelsman. En idé han inte var ensam om och höll fast vid livet ut. T ex earlen av Oxford. Freud gillade dock inte förslaget att det var Francis Bacon, eftersom Bacon var en skarpsynt erkänd vetenskapsman. Honom ville inte Freud tävla med, enligt Harold Bloom.

Med andra ord en osympatisk elitism. Det gillar inte jag, att hävda att en 'simpel' skådespelare inte är förmögen att tänka ut något så klokt? Ha! Han menade att en Earl kunde ha levt dessa tragiska öden i sitt liv, i sin familj, sin släkt. Men inte en olärd skådespelare. Jag vet inte om man kan hålla med Bloom om genier osv, men intelligensnivå handlar inte om man är av enkelt ursprung eller inte!

Som mina teaterlärare sa för 30 år sedan. De bästa pjäsförfattarna är själva skådespelare. En bra skådespelare har en alldeles särskild syn att se på människor, att avläsa deras känslor, och jag tror man kommer väldigt långt med sådana erfarenheter av upplevelser. Av samspel. Det är ju en psykoanalytisk situation. Att testa reaktioner. Shakespeares tidiga dramer är inte lika utarbetade som de senare. Helt naturligt, alla utvecklas med erfarenheter.