Summering November

Kurserna har pågått mycket intensivt. Ingen tid för fri läsning, inte ens på bussen. Och inga hela böcker. Analystentan gick över förväntan. Vi analyserade HC Andersens saga Skuggan. Vilket först kändes hopplöst. Är inte svag för HC Andersen, för mycket melankoli kanske. Föredrar folkssagor, framför konstsagor. Skuggan passar inte för barn. Huvudpersonen blir helt kallt halshuggen på slutet. Däremot finns det flera möjliga tolkningar för vuxna. Jag tog upp flera, bl a psykologisk syn och även en gnutta Platon på slutet. Uppskattades av läraren.

På Elin Wägner-kursen var det min tur att göra gruppens stora sammanfattning, och det blev snärjigt som sjutton. Trots att jag är mycket imponerad över alla hennes böcker, ska det bli skönt att bara ha en kurs att följa från 22 december. Senaste arbetsområdet gällde 'Det kvinnliga arvet' och innehöll inga romaner alls, utan först var det en slags historiebok Tusen år i Småland, som jag som historieintresserad blev mycket förtjust i. Och så var det biografin över Selma Lagerlöf. Eftersom den senare är tjock i två band, koncentrerade vi oss främst på Gösta Berlings Saga, den sprudlande skrivlusten, och Första världskriget-åren, då skrivkrampen låg som en rävsax över henne. Vi skulle jämföra Wägners analys av Gösta Berlings saga, med en annan feministisk litteraturvetares analys, Lisbeth Larsson. Mycket intressant. Jag riskerade dock hela tiden att halka in i Selma Lagerlöf, det är så lätt att dras in i den mäktiga romanen, än att distansera sig och jämföra analyserna. Båda var i alla fall överens om att det är majorskan som är huvudpersonen, den runt vilken hela historia kretsar. Det finns ett mor-dotter tema som är mycket starkt och upprepas i många varianter.

Lite betänksam blev jag över den oerhört självbiografiskt centrerade analysen. Allt var taget ur hennes liv. Men det var väl så på den tiden. Även Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders biografi över Elin Wägner är maximalt centrerat på författaren, allt skall tolkas som kalkeringar ur författarens liv. Jag är inte sen att hänvisa till att författande alltid beroende av en författares erfarenheter. Men det finns ingen anledning att ta ifrån författaren det konstnärliga. Erfarenheter handlar inte bara om det direkta egna livet, utan lika mycket om läsning och funderingar kring den skapande processen.

En mycket intressant detalj rör dock Wägners långa utläggning kring vem som möjligen kunde vara förebild för majorskan på Ekeby. Och berättar där om en 'lagmanska' som var en livs levande 'woman in the attic', som vi säger idag. Mannen förklarade henne galen och förpassade henne till övervåningen, där han lät henne sitta inlåst i 15 år. Medan han själv gifte om sig med en 16-årig flicka, släkting till henne. Helt sjukt. När han dog, klev hon dock ner och tog tillbaka makten, drev den bruksrörelse de ägde på egen hand i 16 år. Mer galen än så var hon inte. Unga frun försvann spårlöst - det äktenskapet var ju aldrig legitimt.

Parallellt med detta har den litteraturhistoriska kursen inletts, som följer på den rena analyskursen. Där vi börjar med Bibeln och Homeros och skall gå fram t.o.m. Renässans och Barock. Eftersom Elin Wägner tagit så mycket tid de senaste tre veckorna känner jag mig oerhört splittrad där. Inte minst för att vi där mest läst bitar ur antologier. Det var läsning på egen hand. Litteraturlistan är mycket diger och innehåller också mycket intressant av kvinnliga författare som det tidigare inte talats så mycket om - som en balans och motbild. Dock verkar dessa ändå bortsållade i själva kursen. Läraren gör ett 'urval' och vi hinner inte allt. Så det är bar att inse. Det blir att stressa igenom kursen och sedan får jag börja från början och ta med alla sidoverk, och läsa allt som valts bort - på egen hand.

Grupparbetet gällde dock åter det grekiska dramat. Aischylos Agamemnon, 458 f kr, som känns så gammal och där tekniken lutar sig nästan enbart på en skådespelare i taget i dialog med körledaren. Kören är mycket dominant. Lite svårt att känna in sig i. Att jämföra med Euripides Medea, 431 f Kr, 27 år som känns som 70 år i skillnad. I Medea har kören degraderas till någon sorts stämningsmätare, uttryckande medkänsla, inte spela med och ifrågasätta som i Agamemnon. Misogyna är dom båda två, men det hörde ju till tiden, dock visar de viktiga kvinnorollerna att det måste ha funnits en kvinnopublik att tala till. Medea vann dock inte dramatävlingen på sin tid, 431. Den var antagligen inte politiskt korrekt nog.

Agamemnon visar vad som händer det dygn den grekiska härföraren återvänder från Trojanska kriget. Han mördas av sin fru, som gått och grunnat på sin hämnds, vid avresan till Troja hade han offrat deras dotter till gudarna för att få krigslycka. Minst sagt bestialiskt, lika bestialiskt mördad blir han. Vi har också läst utdrag ur Iliaden och där framkommer att konflikten till stor del ligger mellan Hjältekrigaren Akilles och Agamemnon, den girige, självisk, late, vilket Akilles föraktar. Just igår kväll visade de Hollywood rullen Troja, som bygger just på Iliaden, men här visar man både inledning och avslutningen med trojanska hästen, trots att det inte är med i Iliaden, där detta var underförstått, något man inte behövde berätta eftersom det var allmängods. Dock måste moderna tittare få förklaingarna. Allt stämde naturligtvis inte. I Iliaden får man återblickar på de 10 åren av krig. I filmen kännes hela förloppet inte som mer än en vecka. Exempelvis är Hectors lille son lika liten baby hela tiden.

En annan lustighet gäller att jag idag fick hem en Shakespeare-bok jag beställt från Atlantis. Den ingår i de gamla vackra Atlantis väljer ur världslitteraturen, de med turkos-marmorerade pärmar. Denna från 1985, men som ny. Varför jag beställde den särskilt var för att den innehåller en Shakespeare-pjäs jag aldrig tidigare hört talas om: Troilus och Cressida. Det låter ju som ett antikt tema, men hur visste jag inte. Den visar sig behandla trojaner och akajer från Iliaden. Alla kända, plus några tillägg. Man påstår att den kanske blivit bortglömd just för att man inte riktigt vet om den är en tragedi, eller snudd på komedi. Det blir spännande ...

I alla fall lär det vara lika mycket fredsförespråkande, krigsmotstånd, som Homeros Iliaden. Trots att han tvingades lägga in mängder av krigsscener, eftersom det var det som publiken ville höra. Apropå så har jag även fått tag på Sven Delblancs Homerisk hemkomst. Som behandlar just hans läsning av Iliaden. Mycket uppfriskande.